Scen: Gallfeber på Lerbäcks teater
Recension, Scen söndag, mars 5th, 2017
Lerbäcks Teater
Gallfeber (spelperiod 3 mars t.o.m. 6 maj)
Manus & regi: Johan Gille & Peter Nyström
Kostym: Jenny Gille
Scenografi: Jenny & Johan Gille
Kökschef: Kristoffer Lindh (mycket god middag!)
Medverkande: Fredrik Andersson, Mathias Blad, Oliver Engman, Martina Petterson Lindgren, Ulrik Spjut, Ida Stéen
Betyg (konceptet som helhet):
Oliver Engmans Claes Egerbladh söker hjälp för prekära besvär vilkas art väcker viss förvåning hos Ida Stéens doktor Monica Gyllander (som här egentligen är hennes tvillingsyster restaurangchefen Miranda Gyllander) och Ulrik Spjuts sjuksköterska (som egentligen är veterinär). Foto: Lerbäcks Teater.
Lerbäcks Teater och fars med trerättersmiddag. Koncept för alla som gillar att äta gott och skratta hämningslöst. Det har för mig blivit några farser nu. Farser, mordgåtor och middagar och sommarens familjeföreställningar. Såklart förväntningarna snäppas upp, och nyfikenheten på vad som komma skall är stor då det bjuds nyskrivet och premiär.
Årets fars heter Gallfeber och utspelar sig i en kombination av läkarmottagning och restaurang. I läkarmottagningen håller Monica Gyllander till och i restaurangen festfixaren tvillingsystern Miranda med samma efternamn. Monica är också känd tv-läkare. Miranda är gift med den något fyrkantige och extremt ordningsamme polisen Jesper Mörk som inte drar sig för att sätta dit sin egen mor för fortkörning av det snällare slaget. Bakom ryggen på Miranda har han en relation med Monica. Miranda i sin tur har den yvige veterinären Gordon Samuelsson som älskare och tillsammans ska de två hålla fest i restaurangen. För djurägare och deras älskade husdjur.
Fredrik Andersson som svinaktig hälsoinspektör lägger an på Ulrik Spjuts syster Samuelsson. Foto: Lerbäcks Teater.
Samtidigt har Miranda skickat ett bidrag till melodifestivalen, där Kenny Egerbladh nu tagit över stafettpinnen efter Christer Björkman. Kenny Egerbladh ringer upp och Miranda är övertygad om att det är henne han söker. Men så är inte fallet. Det är systern, läkaren alltså, han vill tala med i ett komplicerat ärende. En nära bekant har under en svensexa hamnat i en prekär situation, då han satt på en apparat. Tvillingsystern är på väg till TV -inspelning och svår att nå. Miranda får en idé. Eftersom systern är borta, bestämmer Miranda sig för att byta identitet och låta Kenny Egerbladh tro att hon kan ordna en tid bara för hans skull. Med en hållhake: att hon får med sitt bidrag i melodifestivalen.
Är det fars så är det. Den bortresta tvillingsystern kommer tillbaka. En hälsovårdsinspektör kommer för att göra årlig kontroll av restaurangen. En hypokondrisk doktor i botanik, stamkund hos Monica, både missförstår och missförstås då hon ska klippa häck och förklara att hon hittat en mus i torvan – eller om det var häcken.
Mathias Bladh som nye mellogeneralen Kenny Egerbladh i samtal med Martina Petterssons välbeväpnade botanikdoktor Solveig Drusse, redo att ta itu med häcken. Foto: Lerbäcks Teater.
Här ger jag mig, för annars har ni som ska till Lerbäck inget att överraskas av. Det mesta är under bältet och cirklar ofta runt sexuell läggning, identitet och diverse missförstånd. Att konstruera sin story runt utomäktenskapliga förhållanden, identitetsbyten och situationskomik är farsens signum. Plus fart, fläkt och snabba, vassa repliker. Årets fars upplever jag ha särdeles sådana.
Många anspelningar är här inte direkt nyskapande. Mus och mus. Apparat och apparat. Häck och häck. Bi och bi. Häcksax och sekatör. Det kunde ha blivit mediokert och ganska förutsägbart. Men det blev det inte, för Johan Gilles och Peter Nyströms manus är gediget och rappt och lämnar inget därhän. Fast jag ett tag nästan trodde att något missats.
Skådespelarna är dessutom tydliga i vad de vill med sina karaktärer. En favoritkaraktär är den jobbiga botanikdoktorn Solveig Drusse (Martina Petterson) som totalt okänslig för alla pikar kör sitt eget race och tolkar världen som det passar henne bäst. En mer avvägd motsvarighet till en viss fröken Höök som i den specifika värld som teatern är, bor ett stenkast från Lerbäck. En annan är den speedade Gordon Samuelsson som tjänstvilligt ställer upp på det mesta. Ulrik Spjut gör honom rättvisa som både hon, han och hen.
Ida Stéen som Miranda Gyllander försöker övertyga Ulrik Spjuts Gordon Samuelsson om det förträffliga i sin plan. Foto: Lerbäcks Teater.
Miranda och Monica Gyllander tar Ida Stéen väl hand om. Både då hon ger den något strama Monica hennes uttryck och när den inställsamma och melodifestivaltörstande Miranda får sina. Mathias Bladh får bra fart på både Jesper Mörk och den desperate Kenny Egerbladh som förtvivlat kämpar för att få sin farbror, Claes Egerbladh (Oliver Engman), att förstå sitt eget bästa i den prekära situation han hamnat i. Oliver Engmans rollfigur har inte speciellt många repliker att ta hand om, men har till sin fördel ett kroppsligt uttryck som lockar till många skratt. Så, slutligen, hälsoinspektören Albin Gottke som får sin nitiska småtjurighet fint gestaltad av Fredrik Andersson.
Jenny Gille måste haft många roliga dagar på jobbet då hon skapade kostym till föreställningen, och soundtracket ”Det börjar verka kärlek, banne mig” ligger fint som intro till varje akt.
Middag och fars är det ett lyckat koncept. Inte minst för att skådespelarna i pausen ikläder sig rollen av servitörer, vilket skapar en alldeles speciell stämning och helhet. Lerbäcks Teater som skådeplats mitt i landsbygden är ett fenomen väl förvaltat av familjen Gille och ensemblen. Ser redan nu fram emot nästa tillfälle.
__________
Agneta Wistrand Rosendal ingår i Kulturdelens redaktion
