På väg mot den politiskt korrekta högerbilden

Inlagd av Dixie Ericson Dixit torsdag, februari 23rd, 2017

President Trump är en vanebildande mediegestalt som polariserar människor i för och emot långt utanför USA. Hans tweetande offentliga persona fascinerar och genererar klick. En uppblåst figur som utgör en stående frestelse att vässa sina satiriska klor på. Speciellt nu när han satt fokus på Sverige på sitt karakteristiskt oseriösa och snubblande sätt.
Han är i och för sig inte den förste amerikanske president som gör det. President Eisenhower slog vid ett republikanskt frukostmöte 1960 fast att Sverige ”har ett fantastiskt förflutet av socialistisk filosofi”. Resultat enligt presidenten: den svenska  självmordsfrekvensen var nästan högst i världen. Dubbelt så hög som den i USA. Och växande fylleri. Och bristen på ambition märks på alla håll och kanter, hävdade den gamle generalen, förmodligen lyckligt omedveten om statistikens fallgropar men  fast övertygad om all socialistisk filosofi, vad det nu är, leder till passivitet, självmord och dryckenskap. Rent nonsens förstås.
Ska man bli indignerad över sådant. Knappast, även om påståendet om den höga självmordsfrekvensen i Sverige hängde med ett tag.

Jag känner olust inför det nästan maniska mediala intresset  Inte minst på reaktionerna hos mig själv och i medierna. Jag har i mindre skala upplevt samma känslor. Jag vet inte hur många gånger jag indignerat förutsagt Silvio Berlusconis snara avgång efter något ovanligt grovt tramp i klaveret. Som när han juckande smög upp bakom en kvinnlig trafikvakt böjd över motorhuven för att fästa en böteslapp på den aktuella bilens vindruta. Filmen hade jag hittat av en slump på nätet… Skamsen måste jag tillstå att jag nu vet att den var fejkad. Det var en skådespelare, en look-alike till italienske premiärministern som var i farten för att misskreditera Berlusconi. Det upptäckte jag också av en slump, när jag såg en intervju med skådespelaren i en italiensk tidning.
Filmsekvensen strök mina fördomar medhårs så till den grad att jag inte upptäckte det arrangerade i situationen: en parkeringsvakt lutar sig knappast över motorhuven framifrån för att ”lappa en bil”. Det sker ju lättast och med minst nedsmutsning från sidan.

Mina tillkortakommanden som politisk bedömare berodde inte bara på fördomar. Jag hade enkelt inte brytt mig om att försöka ta reda varför så många italienare röstat på honom och utröna hur de såg på manliga politikers kärleksliv utanför det äktenskapliga territoriet, bunga-bunga med minderåriga, pengar av okänt ursprung som gick upp i rök i en bolagslabyrint och lagstiftning i egen sak. Uppenbarligen tyckte hans väljare att slika aktiviteter var politiskt avtändande. Kort sagt mitt blågula liberala inre laddat med den förment moraliskt överlägsnes indignation förväntade sig hursomhelst att det politiska trycket skulle öka på il Cavaliere och mynna ut i skamkänslor och avgång. Jag var helt vilse i pannkakan  i den politiska terränglådan med andra ord.

Det kan man kanska inte säga om de alternativa medier där jag brukar göra nedslag. För där bryter de ideologiska linserna verkligheten på ett förutsägbart och politiskt korrekt i högertermer.  Allting som går snett har med invandring att göra, allra helst med muslimska förtecken. Det bubblar av hat, rasism och konspirationsteorier. Politiker är horor och förrädare. Journalister lögnare som man ska uti med efter maktskiftet. För att inte tala om judarna, outslitliga som syndabockar och lömska konspiratörer. Häromdagen fick jag lära mig att Pippi Långstrump i själva verket är judinna och i färd med att indoktrinera våra minsta. Analysen som presenterades var minst sagt skruvad och inte olik den som somliga inom vänstern på 60-talet levererade när de stämplade Emil i Lönneberga som en blivande agrarkapitalist. Det är vid sådana tillfällen man inte vet om man ska skratta eller gråta. 

Det är därför egentligen inte det minsta underligt att bajset från en stackars infödd psykotisk missbrukare på ett kyrkogolv i Landskrona slutligen hamnade som en nyhet på vissa högersajter i USA – som ett tecken  på hur illa ställt det är med muslimers respekt för det heliga kyrkorummet. Transformationen av avföringen tycks ha ägt rum på Balkan, där det finns sajter som fiktionaliserar nyheter så att de stämmer med potentiella kunders behov. Kunden har ju alltid rätt. I det här fallet muslimiserades bajset och gav tydligen författaren jackpot på världsmarknaden. Lösa skitnyheter luktar inte men ger klick och cash. 

I den sociala medievärlden och i alternativa medier verkar flitigt en rad högernätverk, ibland rent nazistiska, där nyheterna vinklas om så att de kan användas som hatpropaganda mot muslimer och andra misshagliga grupper. Det gäller att se upp med den typen av trosviss verklighetsförfalskning. Man ska inte underskatta vår förmåga som art att förgifta oss själva och vår omgivning med hat och ideologiska dogmer. Deras våta politiska dröm verkar vara ett terrordåd i Sverige, för då jävlar… När terroristen Taimour Abdulwahab sprängt sig i Stockholm lyckligtvis utan att skada någon annan än sig själv twittrade Jimmie Åkessons sekreterare samma kväll  ”Äntligen!”. Men det tog sig inte. 

Tonen har blivit allt råare i medierna och många skribenter verkar bli allt aggressivare och argare. Men den tonen har länge varit under utveckling.  Också svenska gammelmedier har bidragit till den. Speciellt tabloiderna som för inte så länge sedan släppte fram bloggare med oförskämda  och antiintellektuella personangrepp som varumärkesbyggare. Allt för att verka moderna och ungdomliga. 

Nu gäller det att kyligt granska skådespelet. Trump är uppenbart någonting helt nytt inom politiken även om populismen är urgammal.  Ur hans lugg kommer det att springa fler Trampar. Han styr genom att tweeta och tala i korta raka sentenser som ofta slutar i en aggressiv knorr. En effektiv talspråklig kommunikatör om än i de vulgära registren. Omöjlig att kommunicera med i dialogform. Det går nog dessvärre inte heller att göra med hans supportrar. Det är lönlöst att analysera Trump vidare eller att gå i svaromål med hans utsagor  Han är sin yta och till för ögonblicklig konsumtion. Han har ingen politik– utan bara en agenda. Men med ett speciellt förhållande till sina väljare enligt den konservative radioprogramledaren Rush Limbaugh när han gästade Fox News. En intressant intervju där Limbaugh stämplade alla domstolar och de stora medierna som left-wing. Precis som Berlusconi som öste sitt förakt över den påstått kommunistiska italienska domarkåren och de medier han inte själv kontrollerade. En medveten populisttaktik för att gröpa ur förtroendet för demokratiska institutioner. Den tillämpas också i Ungern, Polen och Turkiet. Men helt vänstervriden kan ju inte det amerikanska rättsväsendet vara eftersom det går att rekrytera konservativa domare till  Högsta domstolen.

Limbaugh såg inget kaos alls i Vita huset. Tvärtom i hans ögon har presidenten har startat bra och Limbaugh menade att det räcker långt för hans anhängare om han levererar vad han har utlovat: en mur mot Mexico, utdikning av ”Washingtonträsket”, säkra gränser, begränsad invandring och deportation av olagliga emigranter – och sänkta skatter. Och därtill kvaddar ObamaCare. De tycks inte ha något emot att han erkänt att han lagvidrigt och självsvåldigt tagit skamgrepp på kvinnor och ständigt okvädar och kränker alla som tycker olika. 

Jag försöker nu att skapa en Trumpfri zon. Jag är övermätt på Trumpiana och vill systematiskt försöka att klart beskriva och förstå världsbilden hos hans anhängare och i det populistiska nätverkskluster som sprider sin hatiska och rasistiska propaganda över världen. Först av allt gäller det att försöka hitta tillbaka till en hävdvunnen journalistisk dygd, nämligen att skilja på news and views och att granska världen med en kylig blick där vi inte glömmer bjälken i våt eget öga. Trots allt har vi ju själva faktiskt slagit igen Europa och försöker desperat att outsourca flyktinghanteringen – givetvis tillfälligt och under läpparnas bekännelse till asylrätten.

I sin iver att försöka hantera Trump tenderar nyhetsjournalistiken att bli politiserad och alla eleganta verbala sågningar av Trump i allsköns krönikor gör nog bara hans supportrar än mer övertygande om att han är deras man och att medierna är orättvisa mot honom. De amerikanska talkshows, jag då och då brukar se, är så överlastade av mer eller mindre vulgära Trump-skämt att jag satt dem i karantän. Alla dessa tydligt fientliga mediala bredsidor är en bjudning för Trump och hans strateger: de stora medierna castar sig alltmer själva i rollen som hans fiende nummer ett. Trump är trots att vald som president av det amerikanska folket. Han är mer än sig själv och förtjänar därmed en viss respekt och en sakligt artig ton. Men personfixeringen har faktiskt nått över den gräns då hela det politiska skeendet förvandlats till en radda personliga dueller i en medial ekokammare.

Slumpen har gett nyhetslyft åt hans utsaga om Sverige. Upploppet i Rinkeby kom som en skänk från ovan. Men det kan vi inte göra något åt. Det är inte Sverigebilden som är vårt problem utan reella problem med den organiserade brottsligheten på alltför många ställen. Kanske ägnar jag mig åt trötta retoriska gester när jag försöker plädera för saklighet och dialog i stället för konfrontation. Det känns så när jag erinrar mig hur Trump under valkampanjen vid ett tillfälle koketterade med inlindade dödshot mot journalister, borde man inte skjuta dem… Nej, kanske inte. Inför en jublande politik.
Kanske är det så att vi lever i en pågående revolution där de liberala demokratierna sakta stryps av nygamla politiska krafter som utnyttjar den politiska potential som den nya digitala teknologin och den exponentiellt växande medievärlden erbjuder. Det offentliga samtalet är obefintligt eller fragmentiserat.  Dialog, nyanserade världsbilder och komplexitet står inte högst på dagordningen – utan handling.  

Ojämlikheten och segregationen växer. Immigrationsströmmarna i världen kommer inte att upphöra inom överskådlig tid. Och bilderna av krigets offer och drunknade barn etsar sig fast. Fattigdomen ser vi vid ingångarna till våra affärer. Trots att välståndet långsamt växer i världen. Men det finns inga snabba ryck som hjälper när historien delar ut så dåliga kort. Arma politiker som ska ta sig an problem som kanske inte ens kan lösas i ett samhälle där marknadskrafterna och kommersialismen dominerar. Jag har aldrig sett något systematiskt politiskt program som kan rulla tillbaka eller ens bromsa segregationen.

Ironiskt nog verkar det som högerkrafterna, bittra fiender till globaliseringen, har globaliserat sin politik och hjälps år att sprida måttbeställd propaganda.  De hotar yttrandefriheten. Och EU, symbolen för en djup fredstanke, vacklar under kriser och oenighet och ständigt ideologiskt krypskytte. Om några månader är det val i ett av grundarländerna Frankrike. Det har kallats Europas Stalingrad.  Vi kan bara hoppas att april inte  blir  ”grymmast av månader”, en diktrad som T S Eliot inleder sin stora dikt Det öde landet med. Eljest väntar en ökenvandring där kompassen snurrar vilt. 

Dixie Ericson är kulturskribent