Hommage till två lirare och fru Jansson
Dixit onsdag, januari 25th, 2017En originell text på DN:s ledarsida fick mig att komma ihåg en riktig ÖSk-lirare, nämligen Mats Rubarth som denna januarimånad fyller 40 år. Han är numera låtskrivare, musiker i Casablanca och fritidsledare. Han lirar alltså vidare fast på en annan arena. Rubarth får mig att associera till en annan ÖSK:are Daniel ”Tjerna” Tjernström som med en mäktig vänsterkanon sköt ÖSK:s tusende allsvenska mål i segermatchen mot Malmö FF 1996 på Behrn Arena.
Världen har blodsmak, prognoserna är dystra och adrenalinstinna starka män stimmar och hoverar sig, januaridagarna är oftast gråa och jag har bandyabstinens. Det känns inte helt fel med att hylla två lirare som skapat mycken glädje. Och som både är intelligenta och kulturintresserade.
Jag saknar AIK:s vänsterytter Mats Rubarth. (Ja, jag vet att förmodligen ingen ledartext någonsin börjat så, men försök att läsa vidare, alldeles snart lämnar jag AIK och fotbollen)
Det är DN:s ledarskribent Erik Helmersson som gör avspark i sin text den 25 september förra året under rubriken Vi måste våga vårda det medelmåttiga geniet. Jag gillar också Mats Rubarth som fotbollsspelare. Men för mig är han ÖSK:are. Han gjorde 64 tävlingsmatcher och 5 mål i svartvitt åren 1997-2000. Sedan gick han till AIK.
Med utgångspunkt från denna oxymoron, en stilfigur som bygger på ett möte mellan två skenbart motsatta begrepp som ”medelmåtta” och ”geni”, ger Helmersson sig ut i verkligheten utanför fotbollen och pekar ut fler ”medelmåttiga genier” i vardagen som förre moderatledaren Ulf Adelsohn som inte alltid tänkte innan han talade – till de politiska motståndarnas förnöjelse. Det var före spinndoktorernas tid. Och nog har vi sett kvinnor på jobbet som kan blixtra till med en oanad kompetens och se på tusan!. Seminariet eller konferensplanen eller vad det nu rör sig om som alla snackat om i oändliga sammanträden är fixade utan åthävor. Oftast är det kvinnor som överraskar. Det kan ju bero på flera saker. Som att män i min generation inte förväntat oss att kvinnor har stor kompetens. Eller så knyckte vi bara deras arbete och idéer, mer eller mindre medvetet, och gjorde dem till våra egna. Och nog ser en man utrustad med någon liten kompetens till att omgivningen inte svävar i okunnighet om sin förträfflighet. Inte mycket plats för överraskningar där.
Själv mötte jag fenomenet på mitt första lärarjobb på 60-talet i gestalt av fru Jansson, ett skrivbiträde (lön 1.200 i månaden) och ett under av lugn effektivitet under en timid yta. Hon var till gagnet skolans rektor. Den nominelle rektorn var naturligtvis en man, en hygglig och bullrig karl med en skämtsam läggning, en kringströvande pedagog som ägnade sig åt management by walking the talking och därmed undvek alla former av systematisk ämbetsutövning.
Men tillbaka till fotbollsspelaren Rubarth som faktiskt får sällskap av en annan ÖSK:are i Helmerssons texten. Enligt Helmersson är Rubarth känd för att han var allsvenskans mest utvisade spelare. På vänsterkanten samsades han ofta med Daniel Tjernström som kommit två år tidigare från ÖSK till AIK. Där växte han till en lagkapten med kultstatus. Två olika typer och en härlig kombination enligt Helmersson. Bollvinnaren ”Tjerna” som inte riktig visste vad han skulle göra med lädret sedan han snott det från motståndaren. Och Rubarth som älskade att ha bollen men var klen att erövra den.
Helmersson renodlar deras egenskaper väl mycket. Rubarth bär förvisso på en sällsynt kreativ ådra, ett geni var tredje match, skriver Helmersson. Han har rätt i att det syntes tydligt, när Rubarth var ute för att ge sin bevakande back ett riktig tjuvnyp. Det är ett gammalt trick att komma ”lagom för sent” och sätta åt en motståndare som spelat iväg bollen. Det gör ont. (Jag har själv fallit för frestelsen.) Allt för att domaren ska uppfatta närkontakten som ett ärligt försök att erövra bollen.
”Tjerna” var förvisso inget spelgeni som italienaren Pirlo men en skicklig passningspelare. Och Rubarth var ojämn och inte oväntat ogillade han taktik och säger i en podd att han inte skulle kommit så långt i dag med sin spelstil. Där tror jag han har fel. Men det låg lika lite för honom som för fransmannen Cantona att ägna sig åt att jaga tillbaka och täcka ytor. Och som ibland med gallisk avsmak betraktade inexakta passningar från medspelare som han inte ansträngde sig det minsta att få tag i.
Rubarth är i mina ögon en kombination av Cantona och Artisten i Per Wahlöös idrottsroman Hövdingen från 1959. Där det finns en klassisk en skildring av den excentriske liraren kallad Artistens framfart i en B-lagsmatch som fångar in stämningar och profiler folkhemsfotbollens lägsta serier och Liraren i sig:
”Hans enda vapen var att snabbt stanna upp och dra förbi på den aviga sidan. Han stannade ofta upp alldeles och väntade tills motståndarn rusade på. Då kroppsfintade han, lobbade och stack förbi, alltid åt det lättaste hållet och med bred säkerhetsmarginal, ty han spel var l’art pour l’art i sin renaste form, till intet syftande.”
Kanske fångas Rubarths lirartemperament mest distinkt in i en annan litterär anspelning med Örebroanknytning som dyker upp i Peter Kihlgårds bok Anvisningar till en far:
Det är väl så att, att när män som gör vad som faller dem in har sina dagar eller ögonblick, så är de helt oövervinneliga. Det är Kihlgård avslutande reflexion i en ordlekande bluesig prosadikt som skildrar faderns långdribbling i en allsvensk bandymatch 1956 på Tingvalla mot Karlstad-Göta inför 10 000. Hans far, ”Stockis” Kihlgård, var en virtuos bandyspelare och en stor bollbegåvning. En entertainer och gamäng som representerade ÖSK på elitnivå i fyra olika sporter.
Mats Rubarth och Daniel ”Tjerna” Tjernström har inte bara en karriär i ÖSK och AIK gemensamt utan har också givit ut varsin självbiografi. En recension av Tjerna: En kaptens hjärta finns att läsa på Kulturdelen. Sök på namnet bara. Mats Mats Rubarth (Idrottsförlaget i Västerås) heter Rubarths bok. Helmerson anser att Mats Mats Rubarth borde ingå i alla ledarskapsutbildningar och kanske också i kurser i samhällsvetenskap.
Helmerson är något på spåren när han ser Rubarths gestalt som både medelmåttig och genial. Vi borde vårda män och kvinnor som har kreativitetens gåva och inte förvänta oss att den alltid är tillgänglig. Jag bringar min hommage till lirarna Rubarth och”Tjerna” Och sent omsider också till fru Jansson.
Dixie Ericson är frilansjournalist