Bok: Brev, essäer, noveller av Bruno Schulz

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur tisdag, januari 3rd, 2017

Brev, essäer, noveller

Bruno Schulz

Urval, översättning och förord: Emi-Simone Zawall

Glänta Produktion. 320 sidor. Har utkommit.

 

Bruno Schulz hela berömmelse vilar på två böcker. Men de flesta skulle nog vara beredda att offra hela sin produktion för ynnesten att ha fått skriva en endaste av dem, Kanelbutikerna eller Sanatoriet Timglaset. Med dessa två romaner, eller tematiska novellsamlingar, etablerade sig Schulz som en av Polens främsta mellankrigsförfattare. Eller varför göra denna begränsning i rum och tid, när man lika gärna kan säga en av 1900-talets främsta författare?

Schulz liknas ibland vid Kafka, och vissa saker har de gemensamt. Båda var judar, båda slets mellan sitt borgerliga yrke och konstnärskapet, båda kämpade med en trasslig förlovning som aldrig ledde till äktenskap. Men det är trots allt rätt ytliga likheter. Det kan också påpekas att Schulz beundrade Kafka och var med om att introducera honom i Polen. Men som författare har de inte mycket gemensamt. Mot Kafkas avmätta kameraltyska står Schulz poetiskt prunkande polska prosa. Hans språk är en komposthög där allt bryts ner, jäser, omvandlas, återuppstår, en kosmisk gödselstack som alstrar stjärnor och kometer, och själv är han en demiurg som utmanar Gud.

Vem hade kunnat tro det om slöjdläraren i Drohobycz? Där, i dåvarande Polen och nuvarandeUkraina, levde han hela sitt liv med undantag för utflykter till Zakopane och Warszawa. Men man ska inte se honom som andligt isolerad. Han hade kontakt med åtskilliga av landets ledande författare som Witkiewicz, Gombrowicz, Adam Ważyk, Julian Tuwim och Zofia Nałkowska och vann snabbt erkännande efter debuten med Kanelbutikerna 1934. Samtidigt satt han fast i småstaden, ekonomiskt beroende av den lärargärning som han hatade och som hämmade hans skapande.

Det var också i Drohobycz han mötte sitt öde 1942. Schulz, som även var en skicklig bildkonstnär, beskyddades av Gestapo-officeren Felix Landau vars hem han dekorerade. Men när Landau tog sig för att skjuta en jude för sin kollega Karl Günther härsknade denne till – och sköt som hämnd ”Landaus jude”, det vill säga Schulz, med två skott i huvudet.

På svenska finns sedan tidigare såväl Kanelbutikerna som Sanatoriet Timglaset – och nu kan alla beundrare av Bruno Schulz glädja sig åt en tredje volym som innehåller precis det som titeln säger: Brev, essäer, noveller. För urval, översättning, förord och kommentarer svarar Emi-Simone Zawall, som vad jag förstår utfört ett enastående arbete. Dessutom kan vi tacka förlaget Glänta Produktion för en påfallande snygg inbunden utgåva. Och bokens värde blir sannerligen inte mindre av att den förutom texterna rymmer en rad teckningar och grafik av Schulz.

De utgör en sällsam bildvärld som är mycket personlig samtidigt som den är tidstypisk med starka drag av såväl symbolism som expressionism. Inte minst slås man av den ofta masochistiska tematiken med män, gärna med drag av Schulz själv, som dyrkar och underkastar sig mer eller mindre lättklädda damer som spelar ointresserade men är väl medvetna om sin erotiska makt. Här finns också det berömda självporträttet, där konstnären, iakttagen av groteska figurer, liksom förskrämt vädjande räcker fram sitt konstnärskap i form av en lysande krona på ett fat.

”En gång var brevskrivandet ett sätt för mig att överleva, det var min enda skapande verksamhet”, skriver Schulz i ett brev från 1936 – och det bör man ta bokstavligt. Kanelbutikerna växte fram i hans korrespondens med den judiska poeten Debora Vogel. Dessa brev har emellertid förkommit, liksom de till flera andra viktiga adressater. Men det som trots allt räddats från att bli jord och aska ger värdefulla inblickar i såväl Schulz vardag som tänkande. Av speciellt intresse är också de öppna brev som växlades mellan honom och Gombrowicz och som tydligt och roande visar vad som förenar och skiljer dem. Läs dem gärna i anslutning till Schulz lysande insiktsfulla essä om Gombrowicz roman Ferdydurke. Båda författarna har en stark dragning till omognaden, till en tid och ett tillstånd innan allt stelnat till form. I ett brev konstaterar Schulz att den konst som ligger honom ”närmast hjärtat just är regressionen, återvändandet till barndomen”. Han drömmer om att få en andra barndom, att åter ”få äga dess fulländning och oändlighet”. Barndomen är ”den geniala epoken”, den ”messianska” tid ”som alla mytologier utfäst och lovat oss” – och som, frestas man tillägga, Schulz väcker till liv i sina verk.

Bland de bevarade breven dominerar de till den åtta år yngre Romana Halpern, och det är också här vi kommer Schulz närmast. Mellan de två uppstår en innerlig vänskap och något som liknar en inte riktigt erkänd förälskelse som gör flera av breven till gripande läsning. Liksom så många andra av adressaterna mördades hon av nazisterna.

Han pendlar mellan total misströstan på sin förmåga och stolthet över vad han åstadkommit. Han är väl medveten om att han skapat en egen genre och blir starkt irriterad över de epigoner som så att säga riskerar att solka hans varumärke. Men vanligen är det depressiva draget det starkaste, och han har inget till övers för den romantiska föreställningen att konst skapas ur lidande. Tvärtom behöver han det lugn och den harmoni som bara alltför sällan vill infinna sig när vardagens bekymmer tränger sig på. Hur ska han, efter den framgångsrike broderns för tidiga död, kunna försörja sig själv, sin sjuka syster, hennes melankoliske son och en äldre kusin som alla bor hemma hos honom i hans tvårummare? Hur ska det egentligen bli mellan honom och fästmön som dessutom är katolik?

Hur ska han lyckas utverka de där tjänstledigheterna som aldrig beviljas? Hur ska han stå ut som slöjdlärare i en skola som plågas av skolinspektörer och tvingar honom att ”kväva barnens naturliga och underbara drifter och nycker”? Hur ska han komma till rätta med sin obestämda skräck, sin oro och livsångest, sin sorg över livet och sin ”omanliga gnällighet”? Han är rädd att göra andra besvikna och skriver vid ett tillfälle: ”Ni ville ha kontakt med en poet, istället finner ni en människa fördjupad i de mest konkreta livsfrågor.”

Mot detta står den store visionären i de skönlitterära verken. Hans estetik kommer fram i en del av breven och faktiskt även i vad som formellt framstår som en panegyrik över Polens starke man, marskalk Piłsudski – mannen vars mustasch senare kopierades av Lech Wałeşa. Artikeln heter ”Hur legender uppstår” och kan lika gärna läsas som en beskrivning av Schulz litterära metod. Den kommer annars till uttryck i en annan essä med den talande titeln: ”Mytologiseringen av verkligheten”.

Boken avslutas med fyra noveller, där Schulz i ”Drömmarnas republik” utropar det fantasins rike där livet levs i ”poesins och äventyrets, de oupphörliga infallens och förundrans tecken”. Men drömmen är inte bara en flykt från världen, den rymmer en hunger efter verklighet, en hunger som växer till en fordran – och ”inga drömmar, hur omöjliga och orimliga de än är” går ”någonsin till spillo i världsalltet”. Så blir världen och verkligheten till myt, men myten pulserar av sinnlighet och sensualism. Detta är Schulz magi. Samtidigt är det som om han inte kan värja sig mot den melankoli som den skönaste av hägringar rymmer och som får utopin att skimra i förgänglighetens aftonljus.

Denna underbart rika volym hör naturligtvis till fjolårets omistliga böcker.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

PS. Apropå Witold Gombrowicz kom i höstas på Modernista en rad av hans böcker i nyutgåvor, dessutom Ferdydurke i nyöversättning.