Dags att hemfalla åt vilodygn
Dixit lördag, oktober 22nd, 2016I bibliotek gör jag nästan alltid slumpmöten med böcker som jag går igång på. När jag vid ett biblioteksbesök för några veckor sedan bläddrade i böcker under skönlitteraturens Hc upptäckte jag en insmugen bok under signum Dok, Filosofi och psykologi. Det visade sig vara Tomas Sjödins Det händer när du vilar. Var det försynen eller den likgiltiga slumpen som lät den komma i min väg?
Sjödin är pastor, författare, föreläsare och kan uttrycka sig enkelt klart och på djupet om livets komplexitet. En författarröst där vardagsklokheten vindlar iväg in i människovarandets djupdimensioner. Jag mötte och lyssnade på honom på Bokmässan på Örebro slott en höst, Monica Wahlgrens skapelse som lyste som ett varmt karnevalsbloss när Örebrohösten mörknade mot vinter. Sjödins berättade om en familjesituation som var minst sagt tragisk. Hans två söner led av en obotlig och dödlig sjukdom. Han talade enkelt och gripande om dem och utmaningen mot sin tro. Han formulerade en skenbart enkel metafor som fortfarande lever i mig. Den blickar inte mot himmelen utan Sjödin beskrev gudstron som ett golv som håller en uppe när livet är grymt och avgrunden närmar sig. Jag grubblar då och då över den bilden.
Det händer när du vilar handlar om sabbaten, vilodagen. Vi behöver alla mer vila. Vi lever ju i Trötthetssamhället. Det är titeln på den sydkoreanska filosofen Byung-Chul Hans krävande bok om vår tids prestationssamhälle och dess plågor som dålig sömn, åtföljande övertrötthet och multitasking i hetsande digitala informationssystem som fetmar av ord och bild och där vi vistas allt längre under vår vakna tid. Det skapar en kollektiv trötthet som smakar av aska och dödar livsglädjen.
Jag satsade tid på Sjödin. Man kan ju inte låta att bli att läsa kapitel med titlar som Sabbaten – en själens Greenwich, Mycket i livet blir aldrig mer än halvfärdigt och Sofflocksfilosofi. Och så ordknappt och enkelt han summerar sitt budskap! Vilan som livgivande plikt: Vilan i den djupa ron är värd att kämpa för. Om man nu kan gå dit. Men den kan man inte förtjäna. Det är en plikt så nödvändig att man gör klokt att hemfalla åt den ett helt dygn i veckan. Föga upphetsande kan tyckas, men räddar det ens liv kanske man kan stå ut?
Dixie Ericson är kulturskribent
