Kulturhistoria: Älskade museum

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, oktober 9th, 2016

Älskade museum

Charlotte Hyltén-Cavallius

Fredrik Svanberg

Nordic Academic Press. 211 sid.

 

Det är lite svårt att förstå vilket slags bok Älskade museum är. Debattbok, antologi, historisk översikt eller vad? De tre huvudkapitlen är nästan helt fristående från varandra. Språket har emellanåt en tung akademisk rapportstil och en hel del onödiga omtagningar. En redaktör borde nog ha tittat till boken innan utgivning.

Men vad handlar Älskade museum då om? Ja, underrubriken är Svenska kulturhistoriska museer som kulturskapare och samhällsbyggare. I den mån boken har något tema så kanske det kan vara att museerna inte bara förvaltar kulturarvet utan är också med och skapar det. Tanken är inte alldeles ny men spännande.

Att de kulturhistoriska museernas tillkomst hänger ihop med skapandet av de moderna europeiska nationalstaterna är väl känt. Museerna har haft en mycket viktig roll i att bygga upp en nationalkänsla. En hel del av denna roll hänger fortfarande kvar i museernas struktur och vanor och i många människors förväntningar på vad ett museum ska erbjuda. Att anpassa museerna till en ny tid och kanske en ny övergripande ”berättelse” sker med stor vånda. Det är en långsam process som nog inleddes redan på 1960-talet. På senare tid kanske situationen har förvärrats eftersom högerkrafter har börjat intressera sig för ”kulturarvet” som politiskt vapen. Det är inte längre fullständigt självklart vem som definierar ”kulturarvet” och att museerna har tolkningsföreträdet.

I bokens kapitel 2, Museer, nationalism och ultranationalism, görs en genomgång av reaktioner och debatt i ultranationalistiska forum utifrån en del färska museiprojekt. Här finns den intressanta iakttagelsen att Wikipedia – detta nätbaserade ”uppslagsverk” som vem som helst kan vara med och skriva i – idag är så allmänt använt att uppgifter därifrån ses som mycket trovärdiga. Detta blir djupt problematiskt när Wikipedias artiklar inte stämmer med de senaste vetenskapliga rönen och när rasistiska värderingar smugits in i dem. Kanske borde den akademiska världen (universiteten och museerna) ta ansvar för att korrigera denna i praktiken viktiga kunskapskälla.

Kapitel 3, Utställd religion – religiösa kulturarv på svenska museer, handlar om glappet mellan det stora ”kyrkliga kulturarvet” och ambitionen att gestalta/diskutera religion på museerna. Så här skriver Charlotte Hyltén-Cavallius:

”Religion och religiösa kulturarv är inte en levande kategori bland många svenska museer…”

Det är märkligt men inget museum i Sverige har, trots den stora mängden föremål med kyrkligt ursprung i nästan alla museers samlingar, egentligen tagit på sig att skildra religion. Det kan vara ett uppdrag för något av de länsmuseer som idag söker ny identitet. Kanske Örebro Länsmuseum?

Vem är museet? Frågar sig Fredrik Svanberg i kapitel 4. Där presenteras en undersökning av de personer som gestaltas i museerna. Inte oväntat visar det sig att det fortfarande är vita män som dominerar. Av flera olika skäl, bland annat för att svenska museer har ett mycket stort förtroendekapital, finns det all anledning att diskutera detta och vilken bild museerna ger av ”svenskhet” och andra laddade begrepp.

Det känns angeläget att detta inte sker panikartat och att barnet kastas ut med badvattnet i ivriga försök att snabbt uppdatera museernas idébas. Museerna behöver inte hitta någon slutlig form. De behöver hitta sätt att kunna vara i ständig förändring.

Basen för ett museum är dess samlingar. Innehållet i samlingarna, ofta objekt, är ganska oföränderliga. Det är med dessa fasta byggklossar som museerna bygger sina mer eller mindre tillfälliga berättelser. Men dels förändras faktiskt objekten lite – åldras, bleks, spricker, vittrar. Och dels förändras många gånger tolkningen av dem, till exempel genom nya vetenskapliga rön. De sätts in i nya sammanhang. Ett och samma föremål kan ha varit del av helt motstridiga berättelser under sin tid som museiobjekt.

Dessutom utgör ett museums samlingar ofta av slumpvisa fragment av det som historien råkat lämna efter sig. Så är till exempel objekt från äldre tiders överklass många gånger mer välrepresenterade i olika samlingar än vardagsföremål från underklassen. Och dessutom har det genom museernas historia varit olika historiskt betingade bedömningar av vad som har varit viktigt att samla på. Också idag görs sådana bedömningar. Inget museum kan samla på allt. Pengar, tillgång till utrymme med mera avgör hur man försöker bygga vidare på en samling. Samlingen är utgångspunkten. Men samlingen måste sorteras, tolkas, gestaltas för att bli begriplig och ge mening åt de berättelser som museerna vill berätta. Det är helt naturligt att dessa berättelser förändras. Historia har alltid stått i relation till samtiden. Vi gör klokt i att komma ihåg att vad som var relevant igår inte är det idag och det som är relevant idag inte kommer att vara det i morgon.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion