Teater: Den goda viljan
Recension, Scen måndag, september 5th, 2016
I ett förord till Den goda viljan (en prosaberättelse med invävda sjok av dramatik, utkommen 1991) berättar Ingmar Bergman om bokens själva tillkomst. Med hjälp av inte minst gamla fotoalbum försöker han i denna text leva sig in i sina föräldrars första år tillsammans: om hur de träffades och om deras första år som nygifta – och inte minst om hela det sammanhang de växte upp i: ”Jag går in i bilderna och rör vid personerna, dem jag minns och dem jag inte vet något om. Det här är nästan roligare än gamla stumfilmer som förlorat sina förklarande texter. Jag fabulerar egna mönster.”
Ett stort mått av inlevelse i föräldrarnas komplexa äktenskap, och deras förhoppningar, ”goda vilja”, innebar samtidigt en akt av försoning: genom att leva sig in i föräldrarnas diametralt skilda utgångspunkter kunde Ingmar Bergman uppnå en större förståelse för föräldrarna, som han under så många år haft ett så ambivalent, för att inte säga distanserat förhållande till.
Eirik Stubö som nu iscensatt Den goda viljan på Dramaten i Stockholm understryker att Bille Augusts filmatisering för 25 år sedan gjorde ett oerhört starkt intryck på honom; Stubö har dock utgått från Bergmans omfattande bokmanus.
Iscensättningen på Lilla scenen utgör teaterkonst av bästa Dramatenmärke, där traditionell naturalism späs ut med en lagom dos modernism. Och bäst av allt: Stubös version hittar in till just teaterns unicitet: intensiv scennärvaro och kollektiv upplevelse. Samtidigt formas den till en hyllning till Ingmar Bergman; dels för att rutinerade Bergman-skådespelare fått flera av de tunga rollerna, dels för att Ingmar Bergmans författarröst här och där får avbryta spelet; framför allt Örjan Rambergs högtidliga läsningar av originaltexten lägger ytterligare en dimension till skådespelet.
Kari Gravklevs avskalade scenografi med framhävd ”scenarbetarmiljö” skaver mot det illusoriska och ger en lite postmodernt teatral inramning – men dynamiken, de tablåartade, snabba scenväxlingarna och inte minst Ellen Ruges ljussättning ger ändå sammantaget en fantastisk helhet.
Men det är raden av fenomenala skådespelarinsatser som gör detta till en av de bästa uppsättningarna på Lilla scenen på länge. Per Mattssons lite kluriga spelstil passar som hand i handske för den lite prudentlige Johan Åkerblom, vars maka, Karin Åkerblom, i Lena Endres tolkning fått en härlig udd i rollen som hans maka, vars argusögon vakar inte minst över dottern Karins framtid (där Rebecka Hemse fint balanserar det ungflicksaktigt kapriciösa mot krass klassmedvetenhet). I den unge Henrik Bergman (Ingmar Bergmans far) ser Karin Åkerblom inte en värdig fästman till sin begåvade dotter. Erik Ehn spelar fram den lite stukade underklasskänsla som mötet med Karins familj väcker – och som så starkt kontrasterar mot den självklara närhet han finner i den servitris han tidigare sällskapat med (och som Emma Broomé med bravur gör till en klämfrisk sydnorrländska); samma slags naturliga umgängeston han finner hos sin fattiga mor (Kicki Bramberg excellerar i rollen som ett slags moraliskt korrektiv till den åkerblomska överklassglansen).
Örjan Ramberg – som jag minns som en tämligen slät figur från filmatiseringen av Ulf Lundells Jack, 1977 – har med åren utvecklats till att bli en betydande karaktärsskådespelare; det visar han här både i rollen som Fredrik Bergman och som kommunisthatande disponent på den lilla ort Henrik Bergman får sin första prästtjänst.
Som helhet en föreställning av hög klass – låt vara att tempot är aningen jämntjockt. Det enda problematiska är musiken: Steinar Nickelsen sitter vid en elorgel på scenen och spelar alltifrån gamla schlagers till Schubert och psalmer. Sistnämnda inslag är gott och väl, men de populärmusikaliska, dominerande inslagen ter sig flerstädes stilbrytande och skapar en distanseringseffekt. Och själva elorgelsljudet ter sig inte särskilt lämpat för en pjäs som denna. Hur har man tänkt här, egentligen?
—
Björn Gustavsson
