Jeremias och hans tid fascinerar
Dixit måndag, augusti 29th, 2016Hej, jag är glad, tacksam, ja djupt rörd över alla gratulationer till och glada utrop över Jeremiasstipendiet från fb-vänner den senaste tiden.
Stipendiet kom totalt oväntat. Det är inte varje dag som man blir uppringd av Agneta Blom, kommunfullmäktiges ordförande tillika Jeremiasstiftelsens ordförande, i blåbärsskogen av alla ställen. Jag älskar att plocka bär. Det förebygger lättja, ger en naturupplevelse, utvecklar tålamodet och förlänger förmodligen livet. Dessutom är färska blåbär och yoghurt gudaspis.
Agneta Blom gick rakt på sak om stipendiet och jag plockade sedan blåbär i en lycksalig frenesi.
Varför Levi Rickson kanske ni undrar? För det första finns det något gåtfullt över hans liv. Det började i moll. Levis far Lars Johan dog när Levi var blott tre år. Men vilka händelser utlöste hans djupa depression på 1890-talet (”hafver haft ett helvetiskt Tröstlösa inombords” ) och som ligger bakom signaturvalet Jeremias i Tröstlösa, som nog är djupt känd. Den dök upp i NA första gången våren 1892 över en dikt på dialekt där diktjaget har blivit brädad av en rival.
Jag och Staffan Ernestam – som alltid ska äras i Jeremias-sammanhang – tror oss veta varför. Av en slump fick vi veta att J var olyckligt kär i kusinen Anna Ericson som gifte sig med friherren och juristen Nils Gustaf Otto Djurklou, en son till den berömde Hjälmar-sänkaren och dialektforskaren Nils Gabriel Djurklou. Om hennes känslor vet vi ingenting.
Hans dopnamn Levi Johan Ericson gick igenom många transformationer. Någonstans runt studentåret 1888 strök han E:t i Ericson och Rickson var född. Sedan dök Jeremias-signaturen upp och mot slutet av sitt liv ville han bli kallad Jeremias.
Däremellan brukade han en 50-tal olika signaturer. Tidstypiskt, men också ett tecken på att han gillade att förklä sig. Han var ytterst förtegen om sitt innersta.
J:s publicerade diktproduktion är inte jättestor. Ett par hundra dikter. I Jeremiasland fokuseras kärlek och död, mest kärlek i alla tonarter, de flesta i moll. En del bittra intill outhärdlighet. Döden är än en mauserskytt som skjuter på måfå, än en magerman som kommer med ett erbjudande man inte kan säga nej till. Ibland går en dödslängtan i dagen.
Så naturen, den uppodlade slätten, ingen vildmarksromantik och slutligen ett litet källflöde av barndikter. Tess lördan och En borde inte sova tillhör den svenska visskatten.
Där finns många impressionistiska pärlor:
”En vind satta fart i skyarnas segel / då ljusnade himlen och Ramsjöns spegel,” (Ramsjön) ; ”Björkarna dansa slöjdans i dungen, / vifta med gröna flor, / vagga och buga, gömma i ljungen, / vrister och sommarskor,” (Sommaren visbok, underbart tonsatt av Magnus Börjesson)
Allt det här räcker gott och väl för att intressera mig. Dessutom var han journalist på, NA (1890-1916) precis som jag varit, under en tid då det fanns flera litterärt intresserade och verksamma kollegor på redaktionen. Han känns som en kollega.
Och till slut verkar det som vårt 2010-tals Sverige står inför en del utmaningar som vi känner igen från Jeremias tid på jorden 1868-1967, 99 år blev han. Jag är full medveten om att historiska analogier är en riskabel bransch. Men jag kan inte låta bli. Och vad ska man annars ha historia till, om man inte kopplar den till samtiden.
Alltsedan Almedalen i somras har många politiker tungomålstalat om svenskhet och svenska värderingar som något sort blågult fluidum som flyter i vårt blodomlopp – och därmed hamnat nära en sorts nationsmystik. Det blir lätt så-
Vi står inför ett identitetskris. Migrationsströmmarna och globaliseringen ställer nya krav men ger oss också nya möjligheter.
Precis som för svenskarna på 1800-talet när de stora förändringarna tog fart. Många utvandrade helt enkelt från FattigSverige; ekonomiska migranter om man så vill.
Var kommer då Jeremias in. Jo, på 1890-talet bredde en våg av dialektdiktning ut sig. Där Jeremias och Fröding tillhör de mest framträdande diktarna. Dialektvurmen i sig orsakades mycket förenklat av ett försök att rädda det svenska åt eftervärlden. Dialekterna hade ju direktkontakt med vår götiska själ. De var äkta och ursprungliga. Skansen är på ett likartat sätt ett konkret räddningsförsök av allmogesamhällets yttre former. Räddandet av det nationella var en kulturell motrörelse i hela Norden. Ett försök att rädda gamla strukturer, organisationsformer och värden som industrisamhället och kapitalismens raserade i snabb takt.
Den österrikiske ekonomen Schumpeter kallade med upphöjt lugn den processen för kapitalismens kreativa förstörelse. ”Gamla seder flyr för ångvisslan och telegrafnyckeln” skriver en dialektforskare som vidare pekar på ”ångan, elektriciteten och rotationspressen” som i sin tur underlättar social och geografisk rörlighet och nya medieformer. Nya finansiella instrument dyker upp som aktier och växlar.
Den österrikiske ekonomen Schumpeter kallade med upphöjt lugn den processen för kapitalismens kreativa förstörelse. ”Gamla seder flyr för ångvisslan och telegrafnyckeln” skriver en dialektforskare som vidare pekar på ”ångan, elektriciteten och rotationspressen” som i sin tur underlättar social och geografisk rörlighet och nya medieformer. Nya finansiella instrument dyker upp som aktier och växlar.
Jeremias diktning rör sig på behörigt avstånd från den gigantiska förändringsprocess som Sverige genomgick. Han är ”det lilla livets” poet.
Detta är också ett val. Utvandringen, väckelsen, folkrörelsernas framväxt, politiska reformer som skråsamhällets och ståndsriksdagens försvinnande har inte lämnat några mara märkbara spår i hans diktning. Det finns några få religiösa referenser i Jeremias diktning. Flera från Islam. Profeten har fått sin egen dikt. Bibeln dyker också upp på enstaka ställen. Det mesta pekar på Levi Rickson lutade åt liberalismen och inte var en bekännande kristen. Men den bilden kan förändras med mer forskning.
Hos hans samtida, närkingen Nils Gabriel Djurklou (död 1904) får däremot nationalismen gestalt.
”Hos hvarje folk, likasom hos hvarje individ, finns alltid något, som är det i köttet buret och ej i kläderna skuret, något, som gör det till detta folk, och hvarigenom det bestämdt åtskiljer sig från alla andra; och detta är folkets egendomliga (läs egentliga) natur, grunden för dess tillvaro, och den dolda källan varur all nationel utveckling måste härledas.”
Om denna ”egentliga natur” behöver folket medvetandegöras ty annars kan det inte ”höja sig i upplysning och frihet, och derigenom kraftigast bidraga till förverkligandet af menklighetens högsta mål.”
Han varnar också för ”ett tanklöst efterhärmningbegär”. Det kan leda käpprätt till undergången.
”och det folk, som, dåradt af en ensidigt cosmopolitisk verldsåskådning, åsidosätter sin egen nationalitet, förlorar så småningom all hållning, blifver en kropp utan lifskraft och skall snart försvinna, uppslukadt af ett större och mägtigare, som bättre bevarat detta grundvillkor för ett folks tillvaro och storhet.”
Det är inte bara Jeremias liv och diktning som varit fascinerande för mig utan också arkivforskningen med människan och diktaren i fokus, där man ställs inför alla dokument som skapats av ett enskilt livs alla göranden och låtanden och bukter och finter, en del officiella, en del ytterst privata. Det har varit en ny upplevelse för mig. Hade jag gjort den tidigare hade det nog inte blivit så mycket idrott för mig.
Jeremias blev ju hela 99 år. Under hans stund på jorden har vår plats på jorden Örebro, Sverige och världen och vår existens förändrats i grunden. Kapitalismens kreativa förstörelse har inte hejdat sig utan städslat tjänsteandarna digitalisering och robotisering i en förändringsprocess utan synligt slut.
Att bege sig tillbaka i historien för att reflektera är en resa in i det okända där man ibland möter det kusligt bekanta. Det är därför historia är så fascinerande.
Tack Jeremiasstiftelsen och tack ni alla som gratulerat mig.
Dixie Ericson är kulturskribent
