Höstliga förstämningar i OS-tider

Inlagd av Dixie Ericson Dixit torsdag, augusti 4th, 2016

Nu är den stolta vår utsprungen
den vår de svaga kalla höst…
Så inleder den svenske skalden Erik Axel Karlfeldt sin dikt Höstens vår. Jag dras till hösten där mognad och förgängelse är två teman som går i varandra och som bjuder på bärplockning, svampturer och frukt- och grönsaksprimörer ur sitt ymnighetshorn. Den annalkande hösten lägger allt tidigare kvällssordin på dagsljuset. Men förhoppningsvis kommer den att ge oss några bonusdagar som är som glaskatedraler fyllda av ett nästan smärtsamt  ljus och frisk höstkyla – innan mörkret tar över.
Mitt inre kan övermannas av  en intensiv lust att lyfta som en flyttfågel mot andra trakter och bli ett annat, bättre jag. Men jorden och mitt tyngande vanefängsel och min fantasilöshet håller mig kvar. Liksom mitt bristande mod att gå sönder för att leva helt och fullt. Jag söker gärna döda poeters sällskap. De höjer min livskänsla på gott och ont. Gunnar Ekelöfs Om hösten öppnar upp okända inre känsloresonanser inför höstlandskapets overkliga flyktighet:
Om hösten när man tar avsked / Om hösten när alla grindar står öppna / mot meningslösa hagar
Eklöf växlar i slutet av dikten över i en gäckande, ordlekande mystik, det dolda ibland förnimbara i livet:
O djupt nere i mig / i det som är nära / finns någonting bortom / någonting bortomnära /…
Slutackordet klingar ödsligt konkret:
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät / och syrsorna filar/
Om hösten…
Till vilken nytta? Vem vet?

I min poetiska höstgarderob  ingår också Rainer Maria Rilkes Herbsttag. En sorts dialog med Herren Gud. I första strofen anbefalls Vår herre  att lägga sina ”skuggor på soluren” och ”släppa lös vindarna på ängen.” Ty det är höst.
Diktjaget vill dock att herren ska ge den ännu icke helt mogna frukten en frist på två dagar av sydvindar för att ”nå fullkomningen  och driva in den slutliga sötman i det tunga vinet”.
I den tredje och sista strofen klargörs vad som väntar den hemlöse:
Den som ännu är ensam, skall vara det länge, / skall vaka, läsa, skriva långa brev / skall oroligt vandra i alléerna / av och an när löven virvlar.

Där är vi inte riktigt än. Sommaren håller ännu stången. Men jag har börjat svepa in mig i vemodiga höststämningar som ibland går i ljuvaste moll. Årstiden är ju granne med förgängelsen och vinterkölden.
För första gången sedan 1966 tillbringar jag inte hösten i Örebro. Jag har brutit upp från staden vid vadet och bor nu i Trosa, ”Världens ände” som staden kallar  sig. En idyllisk sörmländsk småstad skinande av välmåga som tar gestalt i en armada av båtar i alla prisklasser, suvar, vackra trähus, exklusiva villor och är infattad i en vacker sörmländsk natur. Nära havet och Stockholm och en del av Sven Delblanc-land . Han växte upp bland annat i Vagnhärad /Hedeby.
En av mina favoritförfattare ungdomen som gav mig sköna läsrus. Jag har börjat läsa om delar av hans verk med. Där ljuder två mäktiga teman. Urbaniseringen och sekulariseringen. Den svenska bondens död som verkar vara inne på sista kapitlet nu. Och avklingandet av den djupa religiösa tro som en gång fanns i hans släkt.
Mästaren har inte tappat det språkliga  lystret och det framgår än mer i distans att han är en av de stora pessimisterna i svensk litteratur. Han talar till mig än; så enkelt kan det uttryckas.

Mitt i idyllen försöker jag prestera något sorts intresse för de Olympiska sommarspelen Rio 2016. Men det är stört omöjligt. Fotbollsturneringarna kan kanske bli något. Både herr- och damlandslaget  kan gå vidare till finalspel. Tjejerna började bra med en 1-0-seger över Sydafrika. Men eljest har OS-intresset förtvinat efter år av reflexioner över alla skandaler och avslöjanden av tillståndet inom idrotten. Först och främst den allomfattande korruptionen i den olympiska rörelsen. Och dess imperialistiska arrogans som manifesterat sig i att man tvingat fram extraterritoriella rättigheter för sponsorer i värdländerna. De små näringsidkarna i respektive land har förvisats från närheten av arenorna. För att inte tala om de fattiglappar som råkat komma i vägen för byggandet av den nya infrastrukturen och som saklöst jagats i väg. De olympiska lekarna får inte störas av oestetiska människospillror utan köpkraft. Föraktet för svaghet kunde inte vara tydligare.

Och så dopingen. Antidopingorganisationen WADA ville att Ryssland  skulle utestängas helt för sin systematiska dopingpraktik med stöd uppifrån. Men IOK beslutade att specialförbunden skulle avgöra deltagande för de aktuella fallen men återtog beslutsrätten. Det kostade väl för mycket att ta till drastiska åtgärder och stänga ute för många ryska atleter.  OS-pamparna är rädda om intäkterna. Och säkert också för Putin,  Hur många dopingdömda och dopingmisstänkta som deltar är omöjligt att veta. Vem vill hålla på och grotta i det!

Leken och fair play har dött av guldsot helt enkelt. Men det var inte så mycket med lekfullheten tidigare heller, när jag tänker efter. OS var av och till hårt politiserat och en bricka i det kalla kriget.  Östtyskland experimenterade under hela sin existens hänsynslöst med dopingpreparat utan hänsyn till unga atleters hälsa för att vinna nationell prestige. För att inte tala om amatörhyckleriet.

I dag är OS ett globalt underhållningsevent. Pengar luktar inte, sägs det.  Men det luktar svagt av urin om medaljerna som kan återkallas inom en åttaårsperiod. Så länge ska atleternas kissprov finnas kvar för att kunna undersökas med uppdaterade vetenskapliga metoder.
Dessutom är ju inramningen helt åt helvete. Rio bjuder säkert på en spektakulär invigning, tjusiga arenor och en tv-mässig idrottsunderhållning med spektakulära resultat. Sociala medier kommer säkert att förvandlas till en häxkittel av dopingrykten. Alla medaljörer blir automatiskt misstänkta. Och allt detta mitt i föroreningarna i luft och vatten och fattigdomen och zikaviruset. En megashow i fattighuset. Staden är redan bankrutt, och de många miljarderna hade behövts för att göra livet drägligt och skapa ett framtidshopp för Rio-borna i gemen. Nu hotar ekonomisk baksmälla och politisk oro. OS är bara en stunds underhållning. Inget som det går att bygga en framtid på. Se på grekerna.

OS har kanske rent av växt ihjäl sig.

Dixie Ericson är kulturskribent