Serier: Fantomen

Inlagd av Peter Ekström Facklitteratur, Recension, Serier onsdag, december 22nd, 2010

Lee Falks Fantomen. Från lila vålnad till blågul hjälte
Red: Brian Jensen, Lahrs Bergström, Andreas Eriksson
GML Förlag. 264 sidor.

Har utkommit.

Fantomen har med åren blivit väldigt svensk. Denna amerikanska skapelse firar svenskt 60 årsjubileum 2010. Han finns fortfarande här och där i övriga världen men det är i Sverige som han har fått särskilt fotfäste. Det har naturligtvis att göra med en skicklig anpassning till den svenska marknaden med duktiga inhemska tecknare och författare som skapat äventyr och utvecklat figuren. Fantomen har blivit ganska politiskt korrekt utifrån det svenska politiska modet.

Men det finns också något annat som har gjort honom så slitstark. I den mån han är en superhjälte (han har ju inga övernaturliga krafter men det finns det andra superhjältar som inte heller har) så skiljer han sig från de övriga. De flesta superhjältar är urbana typer – Stålmannen (Superman) har sitt Metropolis, Läderlappen (Batman) huserar i Gotham City och Spindelmannen (Spiderman) åker inte gärna utanför New Yorks stadsgräns. Men Fantomen är en lantis med sunda vanor och nuförtiden också en lycklig familjefar. Dessa drag gör honom unik och hänger antagligen ihop med att han finns kvar på marknaden. Detta är egentligen lika svenskt och lika märkligt som att seriefigurerna 91:an Karlsson och Kronblom fortfarande existerar. Därtill är Fantomen den ende överlevaren från en hel genre djungelserier som Tarzan, Djungel-Jim, Bomba, Djungelpatrullen och många andra som nu är bortglömda av de flesta.

Fantomenfansen brukar säga att den 400 åriga Fantomenlegenden med sina olika ingredienser – Dödskallegrottan, bandarerna, skattkammaren, ön Eden och så vidare – gör honom unik. Så är det knappast. Serievärlden vimlar av fantasifull mytologi. Stålmannen och Läderlappen är redan nämnda och är väl utvecklade på det området men min egen favorit är Gröna Lyktan vars bakgrundshistoria är knäpp och komplex intill obegriplighet.

Det har skrivits om Fantomen förr med mer eller mindre seriösa ambitioner. I samband med hans 60 år i Sverige har det nu kommit en bok från fansen till fansen. Lee Falks Fantomen. Från lila vålnad till blågul hjälte. Producerad av The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club. Det är en bok som är en spretig och mycket omfattande antologi med bidrag av massor av personer. Det verkar knappt som om någon har haft ett övergripande ansvar men som projektledare står i alla fall Brian Jensen, Lahrs Bergström och Andreas Eriksson angivna.

Första delen av boken utgörs av olika kända och okända läsares beskrivningar av sina relationer till Fantomen. Dessa texter är intill förväxling lika varandra och ganska bedövande att läsa. Fyra kvinnor är representerade (varav en aldrig läst Fantomen). Fantomen verkar i denna bok, trots figurens renovering, mest vara en angelägenhet för grabbar som Fredrik Reinfeldt.

Andra delen innehåller vittnesmål från olika medarbetare. Svenska slitvargar som redaktören Rolf Jansson, författaren Janne Lundström och tecknaren Rolf Gohs. De flesta av dessa är entusiastiska men har, när det kommer till kritan, inte så mycket att säga. Ett gemensamt drag är olika skildringar av möten med seriens skapare Lee Falk som alltid beskrivs med närmast religiös vördnad. Tyvärr är denna kreative, hårdhudade och mystiske man ganska sparsamt porträtterad i boken. Omnämningarna handlar mest om att någon har skakat hand med honom på en seriemässa. Bättre texter finns om tecknarna Wilson McCoy och Sy Barry (vars bror Dan Barry tecknade Blixt Gordon på ett mycket förtjänstfullt sätt efter den gamle mästaren Alex Raymond). Dessa båda präglade bilden av Fantomen fast på helt olika sätt. Sy Barry var den moderna eleganten som förde in figuren i samtiden. Wilson McCoy var pionjären som har en alldeles särskild plats i äldre Fantomenfans hjärtan. Det är hans naivt poetiska stil som konstnären Jan Håfström inspirerats så mycket av.

Avsnitten om Barry och McCoy tillhör bokens behållning men det speciella med den är något annat. Den är fullständigt distanslös på ett fascinerande sätt. En yvig och spretig hyllning som kanske mer handlar om grabbar som håller på att bli gubbar än om den blåklädde vite mannen som fortfarande håller ordning i Afrikas djungler.

_____________

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion.