CD: Requiem av Bruno Maderna
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, mars 21st, 2016
Bruno Maderna: Requiem. (Capriccio/Naxos). Speltid: 59’55.
Diana Tomische (sopran), Kathrin Göring (alt), Bernhard Berchtold (tenor), renatus Mészár (bas), MDR Rundfunkchor Leipzig, Robert-Schumann-Philharmonie, Frank Beermann (dirigent)
Betyg:
–
Bruno Maderna (1920–1974) förknippas i första hand med avantgardistisk musik med koppling till Darmstadtskolan. Men han hade ett musikaliskt liv även före 50-talet. Kanske kan man säga att det kulminerade med hans stora Requiem från 1946, ett verk som också kom att bli något av en dödsmässa för hans tidiga musikaliska stil. Men det visste han förstås inte när han skrev det. Bakgrunden har i detta fall sitt intresse. Maderna deltog i den italienska motståndsrörelsen under andra världskriget, blev tillfångatagen och hamnade i tyskt koncentrationsläger 1943. Senare sa han att han kände att allt som då återstod var att skriva ett requiem och sedan dö. Ett requiem blev det – men också ett liv efter dess fullbordan. Tanken var att verket skulle uruppföras i USA, men annat kom emellan och partituret hamnade i ett universitetsbibliotek i New York. Där blev det liggande i 60 år. Först 2009, 36 år efter Madernas död, klingade musiken för första gången, och då i hans födelsestad Venedig. Och nu föreligger den för första gången på skiva.
Det är stort timslångt verk med ett tonspråk som har en del av sina rötter i romantiken men som också drar starkt åt Hindemith. Det inleds lågmält och vackert med kören a capella och avslutas också stillsamt. Men i Dies irae släpper Maderna lös våldsammare krafter, liksom sina föregångare Berlioz och Verdi, som han väl på sitt sätt kan sägas ta upp kampen med. Det är ett dramatiskt och effektfullt requiem i deras anda, inte ett lyriskt och inåtvänt à la Fauré och Duruflé. Även om jag inte blir direkt gripen av verket lyssnar jag med stort intresse och här finns förvisso både skönhet och kraft. Dessutom är det intressant att höra ett stort verk av Maderna så att säga innan han blev Maderna. Och för dem som samlar på dödsmässor är inspelningen naturligtvis ett mycket välkommet tillskott.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
