CD: Mette Henriette
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, mars 8th, 2016
Mette Henriette: Mette Henriette (ECM/Naxos). 2 cd. Speltid: 42’13 + 58’56.
Mette Henriette (saxofon), Johan Lindvall (piano), Katrine Schiøtt (violoncell), Henrik Nørsteø (trombon), Eivind Lønning (trumpet), Andreas Rokseth (bandoneon), Per Zanussin (bas), Per Oddvar Johansen (trummor, såg), Cikadakvartetten m.fl.
Betyg:
Detta är den unga norska saxofonisten Mette Henriette Martedatter Rølvågs skivdebut – och vilken debut! Ett dubbel-album på prestigefyllda ECM, producerat av Manfred Eicher själv. Och visst är det där hon hör hemma. Lite som ett statement, ”här är jag”, bär också albumet hennes namn: Mette Henriette. Hon har samiska rötter men är uppvuxen i Trondheim som hon också prisar för dess kreativa mötesplatser för fri jazz. Och nog må staden yvas över denna sin dotter.
De enskilda spåren är korta och kan uppfattas som delvis fragmentariska, ibland lite konturlösa, svävande, sökande – men ändå med en stark atmosfär och med en påfallande förmåga att fånga lyssnaren. Efter hand växer också en helhet fram som är större än de enskilda delarna.
På den första cd:n uppträder Mette Henriette tillsammans med pianisten Johan Lindvall och cellisten Katrine Schiøtt, Norges svar på Anja Lechner, i ett mycket lågmält, eftersinnande, sparsmakat och enastående vackert program. Pianot kan lägga Satie- och Ravelklanger och cellon varierar en varm expressiv ton med en ibland raspigare, medan saxofonen försiktigt och varsamt, liksom andlöst, prövar sig fram för att plötsligt och effektfullt glida över i en mjuk melodi.
Foto: Anton Corbijn (ECM)
På den andra cd:n har trion blivit en mindre orkester då man utökat med stråksextett, trombon, trumpet, bandoneon, bas och såg. Det betyder inte att soundet blivit svulstigare utan snarare att klangvariationen har blivit större. Musiken har också blivit mer utpräglat avantgardistisk, experimenterande och gränsöverskridande på ett sätt som kan föra tankarna till John Zorn. Det är omväxlande aggressivt och kontemplativt på ett ständigt lika fascinerande sätt. Om man vill kalla resultatet jazz eller modern konstmusik kan kvitta.
Att redan vid debuten visa ett så brett register som Mette Henriette är grymt imponerande. Här finns ingen tvekan när det gäller den artistiska viljan. Men man måste ju också kunna förverkliga vad man vill för att det ska bli något. Och det kan hon. Till fullo.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
