CD: Sibelius symfonier med Okko Kamu

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, november 21st, 2015

Jean Sibelius: The Symphonies (BIS/Naxos). Speltid: 77´21 + 80’26 + 82’26.

Lahti Symphony Orchestra, Okko Kamu (dirigent)

 

Betyg:

 

”En sinfoni är icke en ’composition’ i vanlig mening. Den är fastmer en trosbekännelse vid olika skeden af ens lif”, noterade Jean Sibelius i sin dagbok.

Sibelius sju symfonier är av mycket olika karaktär, men det är svårt att säga att någon vore bättre eller sämre. Redan den senromantiska 1:an är ju i sitt slag fulländad. En tydlig nyorientering kommer med 3:an, där ett stramare och mer avskalat tonspråk ger sig till känna, det som fick poeten Elmer Diktonius att senare benämna 4:an ”Barkbrödssymfonin”. Men även om musiken går åt det karga avstår inte Sibelius från att ladda även sina senare sina verk med magnifika bleckblås-partier. Det gäller inte minst 5:ans final vars tema är inspirerat av en stark naturupplevelse 1915. Efter att ha sett sexton svanar noterar Sibelius i dagboken: ”Ett af de största intrycken i mitt lif. Herre Gud denna skönhet!” Och så krafsar han ner temat i en känsla av att ha varit ”i helgedomen”.

Detta är tredje gången som BIS spelar in Jean Sibelius symfonier och andra gången som man gör det med Lahtis symfoniorkester. Förra gången var det Osmo Vänskä som stod på pulten, nu är det Okko Kamu. Troligen är det första gången någonsin som man lyckats få rum med alla symfonierna på bara tre cd – och det beror inte på att Kamu trampar gasen i botten; det rör sig bara om ovanligt välfyllda skivor.

När jag började lyssna på den 1:a symfonin blev jag först orolig att det skulle bli en lite avslagen tolkning; i själva verket, visar det, grundar och bygger Kamu mycket snyggt upp det stora crescendo som följer. Men visst finns en viss tendens åt det nedtonade. Det gör att någon kanske kan bli lite besviken på hans sätt att hantera den storstilade finalen i 2:an; själv ser jag det som ett uppfriskande alternativ till andra och mer braskande tolkningar. Mycket bra fungerar också attityden i 3:an, 4:an och 6:an (även om jag är ännu mer förtjust i Vänskäs mer dynamiska tolkning av den sistnämnda). Men 5:ans final får dessvärre aldrig det där riktiga och himlasträvande lyftet som hos t.ex. Leonard Bernstein (Sony), Paavo Berglund (EMI/Warner) och Leif Segerstam (Ondine). Och i 7:an saknar jag Segerstams måleriska dramatik (svartgröna furuskogar, isnätter, snöstorm …) eller Bernsteins nästan vildsinta intensitet.

Poängen med en ny inspelning av kända verk är naturligtvis att den har något eget att komma med, och det har Okko Kamu. Han är en kultiverad dirigent som inte satsar på lättköpta poänger. Det är sympatiskt, men kanske hade jag ibland önskat lite mindre ”kultur” och mer ”natur”, mindre kontroll och mer kraft. Det hindrar inte att jag har haft stort utbyte av denna box, och ljudkvaliteten är dessutom utmärkt. Vad slutligen själva symfonierna beträffar så är de – tja, nödvändiga.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion