Lyrik: En hund i strumpbyxor av Sirkka Turkka
Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Lyrik, Recension, Skönlitteratur, Uncategorized söndag, juni 21st, 2015En hund i strumpbyxor. Dikter 1989–2013
Sirkka Turkka
Urval och översättning: Maria Tapaninen och Gungerd Wikholm
Ellerströms förlag. 78 sidor. Har utkommit
Om ett moln kan ha byxor kan väl en hund ha strumpbyxor. Men om Majakovskijs berömda moln i byxor är otvetydigt metaforiskt är Sirkka Turkkas strumpbyxhund mer tvetydig:
Vad jag längtar till det gamla hemmet, där
hankatten går omkring i sin misär,
hunden i sina strumpbyxor, där rummen ilar fram
så att det ekar.
Den där hunden har också fått ge namn åt det urval Turkka-dikter som ellerströms nu ger ut i översättning av Maria Tapaninen och Gungerd Wikholm. En hund i strumpbyxor rymmer poesi från 1989–2013 och låter oss möta en poet med en egen röst och ett eget förhållningssätt till världen.
Hundarna hos Turkka, och det finns många av dem, är inte bara sinnebilder, de är också sig själva. De vandrar på jorden som du och jag, samtidigt som de kan få drag av totemdjur och fungera som ett slags hemlighetsfulla budbärare mellan människa och natur och tillvarons förborgade hemligheter. Den svarta hunden följer henne som en ”själens bror” och sover vid hennes sida; ”dess hjärta värmer upp det lilla rummet”. Men den kan också dyka upp på en gata på en annan kontinent, nu mager och älskad av ingen utom av poeten, en hund som ”gråter ljudlöst inombords” och lever ”av sina egna / tårar och av några brödbitar”. Djuren har också något som människan saknar, nämligen ”denna märkliga förtröstan” som ”når ända upp / till himlen”.
Sirkka Turkka har sitt hem vid en sjö i skogen i södra Finland och ska man tro hennes dikt är huset ett klent skydd mot yttervärlden: ”Få hus har så otäta väggar som detta, /värmen tränger sig ut / äppelträden in.” Och när en stor älg passerar hennes fönster om natten glider den in i hennes dröm ”som en stor sorg, med bud / om att något har tagit slut, / och att något nu börjar”. Men älgarna kan även ha andra ärenden, som den blinda älgen, ”hög som / en kall dag” som knackar på dörren med sin klöv ”bara för att få en bit kålrot”.
Djur och natur är ständigt närvarande i Turkkas diktning. Men det är ingen romantiserad idyll vi möter. Naturen har sin skönhet men även sin brutalitet. På gården hittar hon en hartass, ”vit och tyst / som gravens blomma” och i skogen ”en lemlästad ekorre” som, innan hon slungar den till tomheten, korsar ”sina små bakben i bön”. I en annan dikt talar hon om livet som ett slakthus, om sitt hjärta som en mördares hjärta och om den bråda döden som den bästa.
Hon har också en kärv humor som blixtrar fram i rader som: ”De stunder som man inte minns, glömmer man aldrig” och: ”Varför bry sig om gamla / sorger, framtiden för med sig nya.” Nästan lite provokativt bekänner hon sig också till sina ”fäders tro” med en gammal vresig och tungsint Gud vars hand hänger tung över henne och får henne att känna sig som ett sönderslaget kärl. Men, kanske lika provokativt, kan hon i en annan dikt likställa att skjuta och att skriva:
Och alltid om kvällen pricka av
de döda kropparna,
och sen möjligen uppslukas av stjärnskåderi.
Jag är nämligen soldat och poet.
Poet och soldat.
Där fick ni.
Ja, där fick vi.
Sirkka Turkka har onekligen en alldeles egen poetisk röst. Och förmodligen är den än mer egen på finska, ett språk jag dessvärre inte behärskar. Men följande lilla jämförelse visar kanske ändå hur dikterna i original kan få en klang som inte bara ytterligare framhäver kärvheten utan även draget av besvärjelse: ”Mitä sinä enää. Mitä sinä siinä. / Vanhan uskomuksen mukaan jonain / yönä käki muuttuu haukaksi, haukka / kotkaksi, älä sano nyt mitään.” (”Vad vill du mer. Vad har du här att göra. / Enligt en gammal tro förvandlas /göken en natt till hök, höken / till örn, säg nu inget.”)
Dikterna karaktäriseras av snabba associativa språng och oväntade vändningar, drastiska formuleringar och kast mellan högt och lågt, vemod och saklighet. Men genom att motiv och teman ständigt återkommer skapas också ett suggestivt rondo à la Turkka.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion