Tyskland: Westfalen

Inlagd av Kulturdelen Resor onsdag, juni 3rd, 2015

Westfalen är möjligen en lite förbisedd region i Tyskland – men spännande för dig som vill upptäcka ”Tyskland bortom allfarvägarna”. Här möter ett böljande landskap med berg och vidsträckta skogar – lämpat inte minst för vandring eller cykling. Utströdda i det glesbebyggda landskapet ligger halvslumrande byar och pittoreska småstäder där klockorna tycks ha gått aningen långsammare än i omgivande high tech-samhälle: här finns ett lugn och en ro man knappast väntar sig mitt i Tyskland.

Utflyktsmålen är många: välbevarade medeltidsstäder, spahotell, historiska kloster, sagolika slott och en stor mängd museer och konstgallerier. Avskilt i ett skogsområde kan man också hitta Tysklands största yoga-centrum: Yoga vidya Bad Meinberg.

Jag anländer en majkväll till den lilla staden Dandebeck, där jag som enda passagerare stiger av tåget. Det är som att kliva av i en annan tid… Efter ett ha passerat några gamla gårdar är jag framme vid hotell Germanenhof. Det pompösa namnet är typiskt för detta område: Teutorburgerskogen… I början av 1900-talet var denna region lika mytifierad som Siljansbygden i Sverige… Teutorburgerskogen och Siljansbygden betraktades som respektive nations hjärteland – ungefär som Telemark i Norge och Karelen i Finland. När den tyska nationalromantiken flödade som värst – alltså under Bismarck-tiden – restes på berget Teutberg en gigantisk staty: Herrmannsdenkmal. Det är som Wagnermusik i sten… Den 53 meter höga statyn föreställer den mytiske germanske krigaren Herrmann, som med ett uppbåd av germanska stammar i slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e. Kr. besegrade tre romerska legioner. Segern hade en avgörande betydelse: det romerska rikets expansion hejdades och de romerska legionerna drog sig tillbaka från stora tyska områden.

Denne Herrmann – som i en segergest höjer sitt svärd mot skyn – motsvarar ungefär Gustav Vasa och Engelbrekt i Siljansbygden; även dessa har ju genom åren fått en rad statyer resta efter sig, för att hedra deras militära insatser. Ortnamn som flimrar förbi på skyltar i de redan i slutet av april grönskande bokskogarna: Steinheim… Blomberg… Resan går genom mytiskt germanskt land… Bokskogarna höljda i sitt flor, nu mot slutet av april. Landskapet vid Teutoburgerskogen påminner förresten om Siljansbygden: blånande höjder och småbyar som håller på traditionerna. Jag såg dessutom en annons om byfest den sista april. Här kallas det ”majfest” och man har då midsommarstänger ungefär som vi – men här alltså långt tidigare).

Jag besöker ett av flera naturskyddsområden i bergstrakterna uppåt Bielefeld. Med hjälp av betesdjur försöker man återfå de tidigare lövskogarnas glesa karaktär. Det finns även anställda herdar som driver runt får som ska bevara en del av hedlandskapet.

En av Westfalens främsta sevärdheter, utomhusmuseet Detmold, kan beskrivas som ett tyskt Skansen. Och faktum är att just Skansen i Stockholm var en viktig förebild då denna park började byggas upp år 1960. Området är vidsträckt, 90 hektar, och här har återuppbyggts gårdar och byar. Åkrar och ängar hävdas på traditionellt vis, och man odlar traditionella lantsorter och håller sig med gamla tiders djurraser i jordbruket. När man återuppför byggnader som flyttas hit eller bygger repliker av hus används endast väl beprövade material och metoder; man söker intensivt efter kunniga hantverkare och ser ett stort värde att samtidigt vårda traditionella byggnadsmetoder.

Här ges illusioner av olika slags westfaliska landsbygdsmiljöer och i olika tider. Besökaren får åtskilliga bilder av hur tidigare generationer levat. Det är verkligen som att komma till Skansen, eller Jamtli i Östersund…

Här kan man resa i tiden – till en 1500-talsgård… besöka borgerligt 1800-tal… en typisk judisk landsortsfamilj på 1930-talet… en bensinmack från 60-talet… och snart ska det också komma en typisk interiör från 1980-talet… Man kan besöka en handelsbod, ett bageri, en smedja… I ett av husen jag går in i finns brev och foton som traktens unga män skickade från Västfronten…

Man behöver minst en halvdag för att hinna se detta jättelika område, där man alltså kan ströva av och an genom femhundra års westfalisk historia. Man kan också åka häst och vagn genom området.

Betande får, milsvida utsikter, korsvirkeshus, hantverkare, fåglar, dofter, stillhet… Denna soliga försommardag i Detmold: som att stilla vandra omkring djupt inne i en Schubert-lied…

Ett kulturhistoriskt intressant resmål är Corbie; ett benediktinkloster grundat 822 och som tidigt blev ett centrum för den nordiska missionen. En av Corbies munkar, Ansgar, reste till Birka… Den omfattande klosteranläggningen plundrades sedermera av svenskar; närmare bestämt 1632, under Trettioåriga kriget – som för övrigt avslutades här i Westfalen, där en fredstraktat undertecknades 1648.

Klostret fungerade i hundratals år som forskningscentrum och universitet – samtidigt som det utgjorde en viktig del av tyska maktsträvanden. Redan för Karl den store var anläggningen en del i strategin att säkra nya områden med hjälp av kristendomen. Klostrets abbot fick senare ställning som riksfurste. Klostrets biskop fick allt mer världslig makt och byggde sig ett slott intill kyrkan. När Corbie sekulariserades 1803 förblev slottet i furstlig ägo. Klosterkyrkan, vars äldsta delar är från Karl den stores tid, används än i dag för gudstjänster.

Salarna är överdådigt inredda. Biblioteksavdelningen – en av Nordeuropas största – täcker femton rum, liggande i fil; och överallt bokskåp fyllda och läspulpeter… Än mer sensationellt: studenter på närliggande universitet har bläddrat sig igenom flertalet volymer och fotograferat varenda sida, så att det nästan hela boksamlingen nu finns digitalt tillgänglig.

Släktingar till den hertig som en gång i tiden erhöll Corbie med omgivande landområde som förläning, bor än i dag bor i slottet: på nedervåningen…

Nära den dockskåpsromantiska lilla medeltidsstaden Salaburg finns ett naturskyddsområde med

månghundraåriga ekar; de äldsta från tidig medeltid… Och intill detta skogsområde, där en rad vandringsleder löper samman, finns en av Europas äldsta djurparker; den tillkom 1571 eftersom landgreven ville ha en djurpark som skulle passa att ha jakt i. Något senare erhöll han några älgar som gåva av den svenske kungen.

Än i dag finns det älgar i denna park – förutom mycket annat. När en djurskötare kastade ut kött till en flock vargar fick jag höra att vargen idag åter håller på att etablera sig i de tyska skogarna; det lär för närvarande finnas cirka 300.

I denna djurpark anordnas ”skandinaviska kvällar” med korvgrillning och slädåkning efter ren. Det arrangeras ”fullmånevandringar” och ett sameläger i skogen kallas ”Björkträsk”! I närheten har det uppförts ett kafé i vad som kallas ”Kaffe-Stuga”, byggd ”i svensk stil” (den ser verkligen allt annat än svensk ut!). Tyskarna älskar verkligen  Sverige – eller kanske närmare bestämt: sina romantiska föreställningar om Sverige.

Nära Salaburg, överst på en kulle, ligger ett 1300-talsslott som efter en förfallsperiod nyligen fått nytt liv och under namnet Dornrosenschloss blivit ett romantiserat ”törnrosaslott”, där nuvarande ägare verkligen slagit mynt av sagan om Törnrosa. Kanske inte så konstigt: här i närheten bodde bröderna Grimm (kanske också ett skäl till att denna del av landet ”mytologiserats”). Bland annat kan man boka dubbelrum i tornet och leva ”romantiskt slottsliv”.

Söderut ligger medeltida Münden, med delvis bevarad stadsmur och i stort sett bara medeltida korsvirkeshus i centrum. Här flyter floderna Welda och Fulda samman och bildar den än större floden Weser, som mynnar vid Bremerhaven. Man kan följa den 40 mil långa vandrings- och cykelleden norrut längs floden – tills man hamnar i Bremerhaven och har Nordsjön framför sig.

I Münden finns en av Nordeuropas äldsta stenbroar. Den är från 1300-talet och påminner om Karlsbron i Prag. Tyskarna sprängde sina broar när amerikanska styrkor ryckte fram våren 1945, men i Münden fanns ett befäl som såg till att det sattes upp en vit flagga vid bron. En annan mündensk sevärdhet är Rådhuskällaren – där det bryggs öl på ungefär samma sätt som på 1500-talet. Tyska ölbryggare ändrar inte gärna på vinnande koncept.

I Münden bodde även den legendariske läkaren doktor Eisenbarth. I början av 1800-talet sjöngs ofta en visa som började: ”Ich bin der doktor Eisenbarth”… ”Jag är doktor Eisenbarth”…

Döm om min förvåning när så denne doktor Eisenbarth livs levande nu uppenbarar i staden Münden. I sin 1700-talsklädsel och med lockig peruk står han leende framför sin egen gravsten… En stund senare samlar han folk omkring sig inne i rådhuset, där han med en tång i ena handen ber en kvinna att luta sig bakåt på stolen och gapa… Efter en snabb undersökning ordinerar han medicin: de kringstående får varsin liten flaska – som visar sig innehålla en inte så illa smakande likör.

När han sedan ger sig ut på stan hälsas det till höger och vänster: ”Guten Tag, Herr Eisenbarth”… Folk i stan är vana vid detta skådespel; det uppskattas av både de boende och av turister.

Det satsas en hel del på ekoturism i dessa trakter; jag får veta en hel del om detta bl.a. på ”Biohotell Werratal” – en av flera anläggningar som nu inriktar sig på lokalodlade råvaror, alternativ energi och naturmaterial vad gäller både exteriör och interiör. Miljömedvetenheten är stark – mitt intryck är att man generellt kommit längre i klimatfrågan än i Sverige.

Till sist ett besök på slottet Hanstein, en grå gammal borg vars äldsta delar är från 1300-talet och som ligger magnifikt på ett berg, strax öster om den järnridå som fram till 1989 skilde Västtyskland från Östtyskland. Släkten som ägde denna borg tvangs 1946 lämna den till DDR-staten, som till en början övervägde att riva den, eftersom den representerade tidig kapitalism! När byggnaden under tidigt 80-tal tvärtom skulle restaureras brukade soldater följa med helikoptern som flög hit byggmateriel; man var rädd att han skulle flyga vidare, tvärs över gränsen några kilometer bort.

Slottet utstrålar en magnifik ålderdomlighet; stenmurarna reser sig ett femtiotal meter upp från bergets topp – och man kan gå omkring i de delvis påbyggda ruinerna och föreställa sig hur livet levdes här under medeltiden. Utsikten härifrån är milsvida, och runtomkring finns många vandringsleder.

Goethe tyckte om att vandra i området – och när jag kommer ner till värdshuset i byn Klausenhof strax nedanför – ett etablissemang med medeltida anor – visas jag in till ett rum där diktaren brukade bo under sina besök här. På fasaden till värdshuset står ett ordspråk: ”Es wünscht mir jeden was er will, Gott schenke ihm dreimal so viel. Klausenhof.” ”Av mig får man önska vad man vill, Gud kommer att ge tre gånger så mycket. Klausenhof.”

Efter DDR-regimens fall blomstrar nu detta anrika familjeställe – och man har återupptagit traditionen att göra sin egna likör; baserad på 36 kryddor som familjemedlemmarna själva plockar runtomkring. Att komma hit är som att komma djupt in i tyska traditioner och tyskt gemyt. När sedan värden visar övernattningsrummen och de iordninggjorda budget-bäddarna uppe på höskulle framstår alltsammans som i en Astrid Lindgren-saga – och jag lämnar Westfalen med en önskan om att snart få återkomma.

—

Björn Gustavsson

 

PS. Läs mer om Westfalen på Tyska turistbyråns sida, www.germany.travel/se