CD: Stråkkvartetter av Panufnik och Lutosławski
Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, maj 27th, 2015
Andrzej Panufnik: String Quartets Nos. 1–3. Witold Lutosławski: String Quartet (Naxos) Speltid: 79’39.
Tippett Quartet
Betyg:
–
På kaféerna i det tysk-ockuperade Warszawa kunde man under kriget låta sig underhållas av två unga män som spelade fyrhändigt på piano. De var så gott som jämnåriga och skulle under 50-talet slå igenom som tonsättare. Den ene av dem, Andrzej Panufnik (1914–1991), lämnade Polen redan 1954 och fortsatte sin karriär i Storbritannien. Den andre, Witold Lutosławski (1913–1994), blev kvar. Men det var han som kom att få det riktigt stora internationella genombrottet och som idag räknas till 1900-talets omistliga mästare. Det betyder ingalunda att Panufnik är okänd. Men jag ska ärligt säga att jag inte hört speciellt mycket av honom och kanske inte heller blivit riktigt begeistrad. Desto roligare är det att få denna cd i sin hand. Här har man samlat Panufniks tre stråkkvartetter och kopplat dem till – vad annars? – Lutosławskis enda i genren. Och här fångas jag verkligen av Panufniks musik.
Andrzej Panufnik 1992. Foto: Camilla Jessel.
De tre kvartetterna är lågmälda och lite mystiska; den andra har till och med ”adagio misterioso” som satsbeteckning. Men titeln är ”Messages” vilket förklaras av att verket går tillbaka till ett barndomsminne där Panufnik lade örat till telegrafstolparna för att avlyssna svirret i ledningarna – och då tyckte sig höra verklig musik. Även den tredje kvartetten har en utommusikalisk bakgrund; namnet ”Wycinanki” refererar till den polska folkkonstens tradition att bilda intrikata mönster genom att vika och klippa papper (se skivomslaget för ett exempel). Panufnik själv talade om en ”symmetrisk design av magiskt abstrakt skönhet och naiv charm”. Och jo, det finns en abstrakt magisk skönhet i samtliga fyra verk på denna cd.
Jag har inte mycket att jämföra med, men på Spotify hittar jag Panufniks kvartetter med The Silesian Quartet som nog gör telegrafsvirret än mer illusoriskt och har en något större intensitet i sitt spel – och Brodskykvartetten tillför Lutosławskis musik något större skärpa. Men Tippet-kvartetten, med dess något långsammare tempi och lite större eftertänksamhet, är sannerligen inte heller att förakta. Så denna nya Naxos-skiva erbjuder en synnerligen välkommen möjlighet att upptäcka sällan (in)spelad kammarmusik av största intresse.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
