Konst: Eric Johansson

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension onsdag, maj 27th, 2015

Eric Johansson

Dick Schyberg, Bert Ola Gustavsson, Anders Gustafson

Orosdi-Back. 127 sid

 

Äntligen, tänkte jag när jag insåg att den bok jag höll i handen handlade om den konstnär vars namn jag stött på i en uppräkning av de konstnärer som kallades ”urartade” av nazisterna på 1930-talet. De där uppräkningarna av ”urartade” konstnärer är idag ett slags meritförteckning. Det är nu, långt efteråt, mycket hedrande att ha räknats som en ”urartad” konstnär. I listorna står kända namn som Marc Chagall, George Grosz, Paul Klee och Paula Modersohn-Becker. Mitt ibland alla dessa stjärnkonstnärer finns ett okänt och högst svenskklingande namn – Eric Johansson.

När jag såg detta första gången studsade jag. Jag försökte hitta några uppgifter om denne, möjligen svenske, konstnär. Det enda jag hittade var att han hade gjort ett porträtt av motståndsledaren Ho Chi Minh som hängde på ett museum i Vietnam. Det gjorde honom inte mindre spännande. Mer än så kunde jag inte finna.

Men nu har det, äntligen, kommit en bok om Eric Johansson. Rätt blygsam i formatet, men i alla fall. Innehållet är det verkligen (i stort sett) inget fel på. Hyfsat välreproducerade bilder av ett antal verk. En saklig text med de väsentligaste uppgifterna om hans liv. En rad spännande bilagor på slutet.

Och jodå han var svensk men uppvuxen hos fosterföräldrar i Dresden i Tyskland. Född 1896, död 1979. Han gick på konstskola i Dresden och anslöt sig till de vänsterradikala konstkretsarna i Weimarrepublikens Tyskland (1919-1933). Det var en turbulent tid – både politiskt och kulturellt. De konstnärliga riktningarna, uppropen, satirtidningarna och grupperingarna avlöste varandra i en strid ström. Expressionism, dadaism och IAH. Eric Johansson befann sig mitt i händelsernas centrum – tidvis som en ganska viktig organisatör. Han arbetade tillsammans med konstnärer som Otto Dix, George Grosz, Käthe Kollwitz, Otto Nagel och många andra. Som representant för de tyska konstnärerna reste han till Sovjetunionen 1924 med en utställning. Det var då han träffade Ho Chi Minh och tecknade av honom.

Detta var innan nazisterna tog makten och innan denna rörelse blev alldeles enhetlig. Det fanns en ”vänster” inom nazismen som senare utrotades. En del inom denna nazistiska ”vänster” var medlemmar i samma grupper som kommunisterna. Sådana beröringsytor gjorde Weimarrepubliken till en märklig smältdegel.

Att Eric Johansson befann sig där gör honom mycket otypisk. Så här säger Antikrundan-specialisten Claes Moser som också nintresserat sig för Eric Johansson och som citeras i boken:

”Få svenska konstnärer kan skryta med ett konstnärskap som har växt fram i själva kärnan av en rörelse, en –ism. (…) De flesta konstnärer har rest ut i världen, suttit vid mästarnas fötter och plockat upp naturalism, surrealism eller någon annan konstriktning. De har gjort den till sin egen, fört den hem till

Sverige och skrivit in sig som dess ledande företrädare. Med Eric Johansson förhåller det sig annorlunda: han var på plats mitt i det historiska skeendet – han är ingen epigon som så många andra kända svenska konstnärer.

Är han tysk eller svensk? Tja, han är genuint uppvuxen i tysk avantgardistisk miljö, men en viktig direktlänk för den svenska delen av konsthistorien. Visst är det lite pinsamt att han inte fått ta ordentlig plats på Moderna Museet.”

Något annat som gör honom otypisk är att han blir en relativt framgångsrik företagsledare. Han är visserligen kommunist, kanske hela livet, men likafullt övertar han sin fosterfars byggföretag och driver det med viss framgång till nazisterna gör det omöjligt för honom och han tvingas lämna Tyskland. När han kommer till Sverige startar han något slags kemiindustri och tar patent på en rad uppfinningar.

Boken har tre författare – Dick Schyberg, Bert Ola Gustavsson och Anders Gustafson. Det framgår inte vem som bidragit med vad, men boken har en förhistoria som bland annat består i en artikel av Dick Schyberg och Bert Ola Gustavsson i Dagens Nyheter.

Deras ärende är att denna okända konstnär ska få sin plats i konsthistorien. Claes Moser kanske mer är intresserad av att få upp marknadsvärdet på Eric Johanssons målningar – men om det nu är så kan det väl vara ett billigt offer om Johansson nu kan få lite uppmärksamhet. Det är han värd.

De tre författarnas lilla bok är därmed en viktig konsthistorisk inlaga. De försöker fundera lite på varför ingen annan brytt sig om honom. Något definitivt svar ges dock inte på frågan. Kanske gav konstnärens ungdomliga kommunistiska engagemang och hans senare sympati för Östtyskland en skugga över hans konstnärliga gärning. Under sina år i Sverige är han väl inte heller med i de hetaste konstkretsarna. Kanske skymde hans senare verk det han gjorde som yngre. Så här beskrivs det:

”Eric Johanssons tavlor har vid den här tiden för länge sedan tappat sin tidigare stil. Mot slutet av hans liv handlar det om traditionella porträtt och landskap i olja – även om Vietnamkriget lockar fram enstaka utbrott av den ’unge radikalen’ i några motiv bland andra terror i Vietnam från 1965.”

Om det är något jag saknar i boken så är det väl en konstnärlig analys. Det konstateras att han var expressionist, kanske dadaist, antagligen socialrealist. Men hur stod han i förhållande till de konstnärliga nyheterna och strömningsskiftena? Var han tidig, var han originell, varför valde han de motiv han gjorde? Nog kan man ana inflytande från både det ena och andra hållet – Otto Nagel, Edvard Munch, George Grosz… Sådant skulle jag ha velat läsa mer om.

Jag är ändå mycket nöjd. En bok om Eric Johansson – äntligen.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

PS. Samtidigt med pappersboken utkommer också Eric Johansson – konstnären som försvann som e-bok på förlaget Mosebacke Media.