Facklitteratur: Om fåglar i Sverige

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, maj 25th, 2015

Om fåglar i Sverige

Lars-Åke Janzon & Staffan Ullström

Norstedts förlag. 280 sidor. Har utkommit.

 

Utgivningen av fågelböcker av olika slag är rätt omfattande och kvaliteten skiftande. En del är fältguider, andra är mer omfångsrika volymer eller rena praktverk. Den nyligen utgivna Om fåglar i Sverige lämpar sig bäst för hemmaläsning; formatet är inte anpassat för exkursioner i fält. Lars-Åke Janzon, doktor i zoologi och tidigare verksam vid Naturhistoriska riksmuséeet står för texten, medan den välkände bildkonstnären Staffan Ullström har illustrerat.

   I förordet talas om att boken är ”tillägnad gemene man som är intresserad av det biologiska livet, och då särskilt fåglarna”, och det finns en tydlig ambition att inte bara rikta sig till de redan kunniga. Baksidestexten bör man dock inte alls lita på, då den påstår att boken tar upp ”våra 100 vanligaste fågelarter”. Visst finns många vanliga arter beskrivna, men också rariteter som sommargylling och härfågel. Förutom traditionella yttre artkarakteristika ger Janzon läsarna en hel del andra intressanta fakta av skiftande slag. Här finns exempelvis en del udda historiska noteringar. Vem visste exempelvis att knölsvanen jagades så hårt i Stockholmstrakten att all jakt på fågeln förbjöds 1621? Överträddes förbudet var straffet döden! Vad fåglarnas latinska namn betyder förklaras och många exempel på allmogens alternativa fågelnamn ges. Vi får också ta del av annan kulturhistoria och märklig folktro kring fåglar. Hur och när man mötte en fågel ansågs ha betydelse för framtiden, och det finns ju rika antika belägg för den tron. Medel mot olika sjukdomar söktes ivrigt i fåglarnas värld. Lever eller hjärta från stork användes mot epilepsi, ja till och med storkspillning kunde komma till nytta. Lärorika språkhistoriska småfakta kan man också ta del av, som att ”hake” i rödhake eller blåhake kommer av det äldre ordet ”hakel” som betyder skjorta eller kappa.

Fakta av annat slag stöder sig mer på modern naturvetenskap, som när det berättas att effektiviteten ökar med 70{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} för de gäss eller andra större fåglar som flyger i plogform jämfört med om varje fågel flyger ensam. Anledningen är främst att lyftkraften från framförvarande fågel utnyttjas. Janzon ger också tänkbara förklaringar till några samtida förändringar i bestånden för olika arter, som hur blåmusslornas kvalitet eventuellt kan ha att göra med ejdrarnas minskning i Östersjön, eller hur nyordningar i jordbruket hotar sånglärkorna. Just de faktauppgifter som går utöver de rena artbeskrivningarna är bland det bästa i boken. Själva beskrivningarna av fåglarnas yttre kan däremot bli något färglösa i sin korrekthet. En enda jämförelse med mästaren Erik Rosenberg och hans Fåglar i Sverige kan visa på skillnaderna mellan de två. Så här beskriver Janzon den bruna kärrhökens parningsflykt: ”Det är en många gånger häpnadsväckande flyguppvisning som består av mäktiga volter, bågar, piruetter och dykningar, och han kan till och med ses flygande upp och ner, det vill säga på rygg”. Rosenbergs text har en helt annan närvarokänsla: ”Dansen slutar med att fågeln faller ned med svindlande fart och över vassen gör några halsbrytande volter, innan han slår ned bland rören. Stundom kan också den storväxta honan gå i höjden, då hanen lekfullt brukar attackera henne och få henne att gå runt sin längdaxel, spänna ut med klorna och vissla pih-i, tre gånger upprepat.” Rosenbergs fältguide är en bok av annat slag, och Janzon har förvisso inte samma målsättning med sin text.

   Staffan Ullström är en gedigen fågelkonstnär som tål att jämföras med den bäste vi har, Lars Jonsson. Denne är en mästare på att måla fåglar i miljö. I en fågelbok av ordinärt omfång får inte denna förmåga alltid komma till sin rätt. Utrymmesbegränsningen kan också vara en orsak till att det blir något statiskt över vissa av Ullströms fågelbilder. Miljöerna är bara antydda, ibland knappt det. Det är dock ingen tvekan om att han är en skicklig valörmålare. Bland det svåraste är att gestalta fåglar vars fjäderdräkt skiftar tydligt under olika ljusförhållanden. Stare eller skata är bland dessa arter. Ofta målas de lite för grällt, och den risken löper väl Ullström också. Det är dock en mindre invändning.

   Som helhet är detta en gedigen fågelbok, som främst bör användas vid fågelstudier hemma i fåtöljen. Goda konstnärers tecknade bilder av fåglar kan ofta vara att föredra framför fotografier, inte minst för inlärning av detaljer. När det gäller fältbeskrivningar av svenska fåglar i text är dock Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige fortfarande oöverträffad.

__________

Pär-Yngve Andersson är docent i litteraturvetenskap