Utställning: Sex & The Sea
Recension, Utställningar fredag, april 17th, 2015Sex & The Sea
Saskia Boddeke och Peter Greenaway
Sjöhistoriska museet i Stockholm
10 april 2015 – 3 april 2016
Peter Greenaway är en egensinnig konstnär som arbetar inom flera olika genrer. Mest är han känd som regissör med filmer som Tecknarens kontrakt, Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare och Nattvakten bakom sig.
Nu är han aktuell med en utställning på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Den är ett samarbete med Saskia Boddeke.
Utställningens namn är Sex & The Sea och den handlar om sjömän, deras allmänna förhållande till sex och särskilt hur de utnyttjar hamnstädernas prostituerade. Det är talesättet ”att ha en kvinna i varje hamn” som undersöks.
Boddeke och Greenaway använder sig av ett dokumentärt material – intervjuer, historiska föremål med mera. Men deras gestaltning är konstnärlig. Den vanliga utställningspedagogiken saknas. Istället arbetar de mer fritt, associativt och poetiskt. Allt går inte att avläsa. Alla frågor besvaras inte. Så här säger Peter Greenaway i en katalogtext:
”Vi vill gärna förvirra folk en aning och låta dem använda sitt eget kulturella bagagetill att tänka efter. Saker som får din uppmärksamhet är oftast saker som du inte riktigt förstår. Du kommer kanske inte åka hem helt belåten, men det tycker jag är okej.”
Han tar i lite. Så mystifierande är inte Sex & The Sea – tvärtom ganska tydlig. Men rik i detaljerna, spännande genomförd med en videoinstallation som utställningens nav och med en uppsjö mer eller mindre relevanta föremål runt omkring. Som ofta med Peter Greenaway känns det som om jag har råkat traska in i historiens eget, ganska röriga, magasin. Högt och lågt, vackert och fult, groteskt och finstämt samsas och får bilda ett drömlikt myller som man själv får försöka sortera i.
I en resväska ligger en uppstoppad hund. Ur en låda hörs svagt Jacques Brels dystra sjömanssång Amsterdam. I en monter berättas om tidiga preventivmedel…
Sjömanslivet kan idag tyckas mycket avmytifierat. Boddeke och Greenaway visar att en del myter ännu lever. Det är vackert och respektfullt trots att det till stor del handlar om onani, prostitution och könssjukdomar. Horderna av krabbor som illustrerar berättelsen om flatlöss är dock riktigt obehagliga.
Boddeke och Greenaways sätt att bearbeta historien känns väldigt fruktbart. Museernas samlingar ändras mycket långsamt. Men vårt sätt att titta på dem och skickliga producenters sätt att gestalta dem ska kunna skifta snabbt. Mer av den varan.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
