DVD: Kelly & Cal
Film, Film & TV, Recension söndag, april 5th, 2015Kelly & Cal
Drama, USA, 2015
Njuta Films
Regi: Jen McGowan
Manus: Amy Lowe Starbin
Skådespelare: Juliette Lewis, Jonny Weston, Cybill Shepherd m.fl.
Ute nu på svensk DVD
Betyg:
— — —
Undertiteln till den här filmen är ”Outcasts in life. Allies in suburbia”. Det fungerar som en varningsflagga. Nu ska vi skildra någon som är udda. När någon säger det i amerikanska filmer brukar det handla om ganska vanliga människor som en regissör sätter en lampa på och skriker, ”kolla, kolla vad udda de är!”.
Juliette Lewis spelar den nyblivna mamman Kelly, och hon har lite problem att anpassa sig till sitt nya liv i förorten – hon som varit basist och spelat i ett riot grrrl-band när hon var yngre, ska nu bli en del av den lugna förorten. Grannen är Cal, en tonåring som blev rullstolsbunden när han skulle imponera på sin flickvän genom att måla på ett vattentorn och ramlade ned. De båda blir vänner, så klart. De utstötta… jag köper det inte.
Om vi ser oss runt, på våra vänner, så har vi nog alla något som gör oss udda och unika. I den här berättelsen så är det udda något ganska vanligt. Man blir inte udda på grund av ett handikapp, eller för att man spelat i ett band på nittiotalet. Kanske skulle jag köpt historien i filmen om den hade haft mer drivkraft. Men det är som den aldrig kommer igång riktigt, motorn startar i början av filmen, men sedan går den på tomgång. Jag tror inte på att Kelly är uttråkad, jag tror inte på att hon är mamma ens. Och jag tror definitivt inte på att Cal är deprimerad – i en avslöjande scen får vi veta framåt slutet av filmen att Cal inte tagit sin antidepressiva medicin på ett par månader. Det är som att regissören till filmen inte lyckas stöpa liv i sina karaktärer. Jag vet inte om oengagemanget beror på debuterande Amy Lowe Starbins manus, eller om det är något annat.
Det finns en uppenbar sexuell laddning mellan Kelly & Cal – det lyckas man få till i alla fall, men när de väl kysser varandra… tror jag inte på det.
Kelly & Cal är Jen McGowans första långfilm, kanske lyckas hon bättre nästa gång.
— — —
Mikke Schirén