CD: Aspiration med Peter Asplund
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, mars 23rd, 2015
Peter Asplund: Aspiration: Home Safe … and Sound (Prophone/Naxos). Speltid: 63’38.
Peter Asplund (trumpet, flygelhorn, sång), Jacob Christoffersen (piano), Hans Andersson (bas), Johan Löfcrantz Ramsay (trummor), Magnus Lindgren (tenorsaxofon, klarinett, flöjt)
Betyg:
–
På skivomslaget ser vi Peter Asplund i smal, mörk slips och vit skjorta. Skulle vi missa den signalen har han på baksidan satt på sig en Frank Sinatra-hatt. På sitt nya album Aspiration har han kort sagt blivit entertainer på jazzig grund, och det är uppenbart att han och hans fyra kompisar trivs.
Det börjar riktigt snyggt med ett coolt trumpetsolo i ”The Meaning of the Blues” – ni vet, regnvåt asfalt och gatlyktor i nattligt New York. Sedan kommer ”The Song of You”, och här hänger det på om man gillar scat song eller inte. Asplund visar hur som helst att han som crooner kan hålla ett högt tempo. Hans lena röst passar annars bra för nummer som ”Waltz for Debby” och ”Yesterday I Heard the Rain”. I ett klassiskt Sinatra-nummer som ”My Way” låter han, kanske för undvika fatala jämförelser, däremot trumpeten ersätta sången. Men även om jag kan uppskatta den nertonade versionen får jag problem. Där Sinatra verkligen gjorde låten till sin och sjöng den som ett slags personligt statement nöjer sig Asplund med att spela den snyggt – och då blir det lite småtråkigt. Bästa svänget får man till i ”Come Rain or Come Shine”, och det är lite synd att den inte får avsluta skivan i stället för den rätt tjatiga versionen av ”Brotherhood of Man”.
Peter Asplund och hans vänner har inga ambitioner att vara kontroversiella eller nyskapande eller originella. Man går in i en trygg tradition som man försöker förvalta så snyggt som möjligt utan att leverera några överraskningar eller stunder av magi. Inget fel i det. Som polerad entertainment fungerar det. Men speciellt engagerad blir jag inte.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Hej
Tack för din recension.
Spännande läsning, mycket för att det inte liknar någonting som någon annan journalist hittills skrivit om skivan, men kanske mest för att du inte vidrör någonting av det som är några av skivans viktigaste ingredienser:
Det personliga, signifikativa soundet i trumpeten och sättet att ”berätta” låtarna på, det sofistikerade reharmoniseringar som gjorts på de gamla låtarna (där My way fått den mest påtagliga behandlingen) , Gene Lees poetiska och språkligt makalöst fina texter och slutligen faktumet att det handlar om tidlöshet och att det är den som gör både de gamla låtarna, det klassiskt akustiska soundet och framförallt det improviserade samtalet – utan kosmetika – till något ständigt modernt.
Ordet ambition dyker upp.
Ambitionen var att sätta fokus på ovanstående ingredienser och servera dessa med magi.
Det är sannerligen intressant att så många uppfattat och uppskattat dessa ambitioner, medan vissa uppfattar det som oengagerad entertainment.
Men kanske det även där finns en likhet med Frank Sinatra.
Tack för din kommentar som säkert kan bidra till att fler blir nyfikna på skivan. Jag tror också att det finns läsare som efter min recension tänker att denna cd säkert är något för dem, trots att jag själv inte var odelat positiv – lika lite som jag var odelat negativ. Från en amerikansk släkting fick jag följande kommentar på fb: ”Just added Peter Asplund radio on my iTunes radio. Sweet sounds. Thanks once again, Sten, for the musical rekommendation.” Så jag har faktiskt bidragit något till den internationella lanseringen, därtill i Frankie Boy’s eget hemland …
Min uppfattning är inte heller riktigt så unik som du säger, vilket framgår om man läser GP:s recension:
http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/skivor/skivor2fyrar/1.2647559-peter-asplund-aspiration
Men att olika recensenter har olika uppfattningar är ju annars inte så konstigt; det är därför det är så viktigt att olika röster får höras. Ni som vill läsa fler recensioner av Aspiration hittar länkar här:
http://kritiker.se/skivor/peter-asplund/aspiration-home-safe-and-sound/
Hej igen.
Tack för ditt svar.
Gillar faktiskt sådana här efterspel. ”Recension av recensionen” händer allt för sällan. Journalisten har ju en tuff uppgift; dels ska den kunna uttrycka sig i skrift, med allt vad det innebär i korrekt språk, målande beskrivningar och rätt nyans i val av uttryck. Men sedan skall den ju kunna ämnet den skall skriva om också.
Vi jazzmusiker pratar ofta om recensioner vi fått, både på skivor och på scenframträdanden. Ofta kommer frågeställningen upp:
”kan journalisten musik?” Musikhistoria? Jazzhistoria? Musikvetenskap? Harmonilära? Kan journalisten avgöra vad vi musiker verkligen gjort, vad vi har för intentioner och var på jazzkartan vårt konstnärskap skall sättas?
Tyvärr konstaterar vi alltför ofta att vi tappar respekten för recensioner och recensenter, där för mycket av det som skrivits vittnar om att vederbörande faktiskt inte vet så mycket om det den skall skriva om. För mig handlar det om huruvida mina intentioner och ambitioner lyckas nå fram till lyssnarna, men också hur pass öppen och medveten mottagaren är. Ibland, som i ditt och mitt fall, hamnar musiken i en gråzon. Mina ambitioner och det jag tycker att jag lyckats med, når inte dig, för att jag varken varit tillräckligt tydlig eller kanske ens gjort det tillräckligt bra, och/eller, du betraktar inte musiken från det håll den är tänkt att betraktas från och missar därför hela poängen.
Jag har också läst recensionen i GP och måste erkänna att jag har lättare att förhålla mig till den. Det är bara en persons tycke och smak, vilket ju är som det är. Inga kommentarer om vilka ambitioner och intentioner vi haft eller framförallt – inte haft.
Naturligtvis uppfattar jag även det positiva du skriver i din recension och det är jättekul med din ”Amerikalansering”. Och jag har verkligen inga problem med din personliga åsikt om att du tycker det funkar som polerad entertainment och att du inte blir så särskilt engagerad. Som sagt, personligt tycke och smak är lätt att ta.
Det som dock fascinerar mig är just att ingenting av det som för mig varit viktigt med skivan, överhuvudtaget nämns i recensionen. Och om det varit så att jag uteslutande fått sådana reaktioner, så hade jag insett att jag misslyckats med att genomföra det jag så innerligt ville lyckas med. Samtidigt, om man läser /hör Mikael Timms recension från Sveriges Radios P1, så har t.ex han uppfattat allt på det sätt jag hoppats att alla skulle göra. Detta gör att frågan blir hängande i luften: har jag varit tillräckligt bra och tydlig, eller är mottagaren inte förmögen att uppfatta och förstå?
mvh
Peter