CD: Symfonier av Carl Nielsen
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, mars 21st, 2015
Carl Nielsen: Symphonies Nos 1 & 3 (BIS/Naxos). Speltid: 72‘28.
Royal Stockholm Philharmonic Orchestra, Sakari Oramo (dirigent).
Betyg:
–
–
–
–
Carl Nielsen: Symphonies Nos 2 & 3 (Dacapo/Naxos). Speltid: 72‘23.
New York Philharmonic, Alan Gilbert (dirigent).
Betyg:
–
–
–
–
Carl Nielsen: Symphonies Nos 1 & 4 (Dacapo/Naxos). Speltid: 69‘20.
New York Philharmonic, Alan Gilbert (dirigent).
Betyg:
–
–
–
–
Det är i år 150 år sedan Carl Nielsen föddes, så vi kan förvänta oss ett och annat av honom på konsert- och skivfronten. Danska Dacapo och svenska BIS är i full färd med att presenterar nya kompletta inspelningar av symfonierna med New York Philharmonic under Alan Gilbert respektive Stockholmsfilharmonikerna under Sakari Oramo. Båda orkestrarna har här en tradition att värna. Leonard Bernsteins inspelningar av 2:a, 4:e och 5:e symfonierna med newyorkarna är smått legendariska (Sony). Vad stockholmarna beträffar har de minsann spelat under ledning av Carl Nielsen själv. Redan på 1940- och 50-talen spelade de in fem av de sex symfonierna med Tor Mann (Danacord), och från 1990-talet finns en komplett utgåva där Gennadij Rozjdestvenskij anför orkestern (Chandos). Men nu är det alltså Oramo som tagit över pinnen – och redan nu står det helt klart att han är en klart bättre Nielsen-dirigent än den i sammanhanget alltför tröge Rozjdestvenskij. Men hur står han sig mot Alban Gilbert och hans orkester i The Big Apple?
Dmitrij Sjostakovitj klagade en gång över sin oförmåga att inleda en symfoni med ett riktigt allegro. En som definitivt inte hade några sådana problem var Nielsen. Få kan ståta med så energiladdade öppningar som han. Redan den första halvminuten avslöjar ofta om vi kan förvänta oss en engagerande tolkning eller inte. Den testen klarar såväl Oramo som Gilbert.
Oramos första Nielsenalbum rymde symfonierna 4 och 5 (de två bästa); på det här aktuella hittar vi nummer 1 och 3. Gilbert har hittills levererat nummer 2 och 3 och nummer 1 och 4. Oramo är den som laddar ettan och trean med mest energi, och det gör att han tar hem segern åtminstone i ettan. Men i trean, ”Sinfonia espansiva”, kan Gilberts mörkare tolkning visa sig vara den i längden mest tillfredsställande. Jag sympatiserar också med hans sätt att tona ner det lite klämkäcka i de levnadsglada finalsatserna. Men min favorit i båda dessa verk är ändå Michael Schønwandt (Dacapo) vars tolkningar har en lätthet och genomskinlighet som inte minst den första symfonin mår bra.
Oramo har ännu inte kommit fram till den 2:a symfonin. Gilbert gör hur som helst en utmärkt tolkning av den utan att för den skull riktigt kunna mäta sig med Jukka-Pekka Saraste (Finlandia, Warner) eller Schønwandt. Nielsens 4:a, med namnet ”Det Uudslukkelige”, är ett makalöst verk, och här får Gilbert Oramo att framstå som lite kraftlös. Men ingen, även om Herbert Bloomstedt ligger bra till (Decca), kan slå Saraste i den här symfonin när det gäller dynamik, intensitet och energiutveckling. Och jag har inte hört någon annan inspelning där de spektakulära pukduellerna gör samma intryck.
Jag hoppas snart kunna återkomma till de avslutande skivorna i Gilberts och Oramos serier. Men redan nu kan sägas att båda framstår som utmärkta Nielsen-tolkare, där Oramo strävar efter en öppen klang och drar åt det mer glansfulla medan Gilbert odlar en mörkare klang och ett tyngre driv. För den som älskar Nielsens verk är det spännande att höra båda.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
