Teater: Drottningens juvelsmycke

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, mars 15th, 2015

Örebro länsteater
Drottningens juvelsmycke
Örebro Teater 14 mars 2015

Lekfullt, stilfullt och musikaliskt.
Alla de goda greppen applicerar länsteatern på Carl Jonas Love Almqvists roman.
De räcker långt som njutbar upplevelse, men ändå hade jag önskat något mer sammanhållet och engagerande.
Det tycker vår recensent Martin Dyfverman efter lördagens premiär på Örebro Teater.

—

Det här är en svensk bokklassiker från 1800-talet som fått många olika gestaltningar. Som fyratimmars teatral teater på nationalscenen Dramaten, eller som ett utomhusäventyr i amfiteatern i Riseberga för bara ett par år sedan. Eller som kärt minne från 60-talets TV-teater…

Det var regissören Sally Palmqvist Procopés idé att nu göra en version för vår tid, med könsidentiteten i centrum. Det är inte svårt att förstå förre länsteaterchefen Måns Lagerlöfs förtjusning att ge klartecken eftersom manligt-kvinnligt, könsfördomar och könsöverskridande i högsta grad diskuteras och belyses. I centrum av stycket står ju den androgyna Tintomara, kvinna eller man? Hen tilltalar och förför både män och kvinnor i sin väg.

Apropå just detta nya, praktiska ord så utbrister en av pjäsens 1800-talsmän förtvivlat: Tänk om det fanns ett pronomen för både man och kvinna!

Det är ett exempel på när den här föreställningen väljer att bli en komedi. I nästan i farsartad stil. Med fåniga damer i pastellfärgade kreationer, kvinnor utklädda till män och motsatsen – Peter Jansson med sitt svarta skägg som oemotståndligt rolig husa i vit hätta och tjänsteflicksdräkt.

Under föreställningens två och en halv timmar hinner regissören dessutom förse oss med ett par andra genrer: allvarligt spelad dramatisk teater och vackert koreograferade scener med de tio personerna på scen, inte sällan också vackert sjungandes. Teaterkompositören Janne Tavares har komponerat smittande vackra sånger för den välspelande trion på violin, cello och klaviatur.

Jag är kluven om detta med att så vällustigt blanda olika stilar. Dels tycker jag att det är oupphörligt spännande att berättelsen får ta så olika form. Å andra sidan saknar jag en mer formulerad hållning av regissören som också kunde ha skapat en mer sammanhållen föreställning.

Nu är Almqvists text i sig mycket spretig i sin berättelse. Sally Palmqvist Procopé har bearbetat den kraftigt och fått den riktigt rak. Det är bra gjort. Men hon kunde varit ännu tydligare i vilka de många personerna är och vilka relationer de har. Därför rekommenderas lite påläsning inför besöket. Måns Ugglas reportage i Nerikes Allehanda häromdan räcker ganska långt, kan jag tipsa om.

I första akten tycker jag därför att det blir lite svårt att följa med i vad som händer. Scenerna blir mer som korta tablåer utan särskild dramatisk laddning. Men efter paus, när Tintomara kommit till Stavsjö i Östergötland, på flykt efter kungamordet och hennes stöld – eller LÅN som hon ser det – av juvelsmycket, då når spelet ut över scenkanten.

Det är där som både män och kvinnor förförs av Tintomara. De attraheras för att sedan känna sig bedragna. Det är ju känsligt att bli förförd av det egna könet. Många frågor om kön och identitet blir plötsligt levande i galleriet av personer runt Tintomara. I systrarna Amanda och Adolfine – i härligt utspel av Isabelle Moreau och Maria Simonsson. I Linus Lindmans onkel och Anders Hambraeus högreståndsdam, även denna oemotståndligt roligt tillgjord.

Men samma personer laddar i pjäsens slutscen sina gevär för att arkebusera Tintomara. Då är det minsann ingen komedi längre, utan blodigt allvar. Det gäller att hänga med i svängarna.

Tintomara själv, ett nästan väsenlikt paradisbarn i all sin oskuldsfullhet, spelas lika naturligt intagande av Karin Bengtsson. Men om nu pjäsen ville sätta fingret på könsroller, så är hon väl egentligen inte något föredöme i all sin omedvetna inställning, för hon säger som förklaring till allt hon åstadkommit: Jag gjorde bara det som ni ville!

Ändå vände hon upp och ner på världen på den tiden. Det gör inte Tintomara av idag. Men en stilig och ofta lekfull pjäs har det blivit, förgylld av välgjorda kostymer, peruker, smink och inte minst de många bildprojektioner som får ersätta kulisser och gör det både snyggt och fantasifullt. Titta noga, förresten, för det händer oväntade små saker inne i bilderna!

—

Martin Dyfverman