Storbritannien: Äntligen en vårvecka i London
Resor lördag, mars 14th, 2015Våren i London är sig lik från det ena året till det andra. Björn Gustavsson har varit där många gånger och återvänder säkert igen. Denna rapport är från 2013. Även om en del utställningar nu har avlösts av andra utställningar är den alltså helt aktuell.
Äntligen en vårvecka i London! Jag hoppar på en dubbeldäckare och far västerut, till Notting Hill. Att inleda en Londonvecka med en promenad längs Portobello Road, är en perfekt start i denna stad. Grönsaksmarknader, ekobutiker, caféer och antikvitetshandlare dominerar utbudet längs den kilometerlånga, vindlande gatan: här möter det både alternativa, intellektuella och chica London, i förförisk blandning.
Jag tillbringar fyra intensiva timmar på National Gallery – Storbritanniens mest betydande konstmuseum. Det har funnits vid Trafalgar Square sedan 1824 och erbjuder, fantastiskt nog, gratis entré. Få konstmuseer i Europa kan mäta sig med denna jättebyggnad, där inte minst samlingarna med italiensk renässans och holländsk medeltid imponerar (Botticelli, Francesca, da Vinci, Rafael, Rubens, Rembrandt…). Man bör förse sig med hörlurar: här bjuds en ovanligt välgjord ”audioguide” med intressanta kommentarer till majoriteten målningar.
Ett oerhört spännande område är South Bank Arts Complex, med teatrar, konserthallar, British Film Institute, Hayward Art Gallery (ett liknande komplex, The Barbican, finns i norra delen av London), konserthall, gallerier, biografer… South Bank ligger vackert vid Themsens södra strand, med Parlamentet och Big Ben på andra sidan broarna.
Hayward Gallery visar denna gång avancerad ljuskonst, med bl.a. en dataanimerad installation av Leo Villareal: Cylinder II (2012; ett mörkrum med ljuskägla att gå i) samt dansken Olafur Eliassons Model for a timeless garden (fontäner i stroboskopiskt ljus, som på en technoklubb).
Jag besöker även Southbanks Royal Festival Hall och hör en av världens mest välrenommerade symfoniorkestrar, Philharmonia orchestra – som har Esa-Pekka Salonen som chefdirigent. Inte för inte kallas ensemblen ”the heart of British musical life”.
Att kalla Tate Modern för ett av Europas mest spännande konstmuseer är ingen överdrift. Atmosfären är otroligt kreativ, utanför byggnaden vimlar det av människor på gräsmattorna och gatumusiker. Särskilt fäster jag mig vid specialutställningen om amerikanske Lichtenstein, som allt mer framstår som en sentida Picasso och hans verk som ett slags meditationer… En spännande specialutställning: Poetry and dream – 70 målningar och skulpturer av surrealister och liknande.
I England kvarlevde teatercensuren ända fram till revolutionsåret 1968; därefter har det skett en dynamisk utveckling. Antalet fringe theatres, småteatrar, har blivit nästintill oöverskådligt. Flaggskeppet inom teatervärlden – och ett av Europas mest vitala teaterhus – är English National Theatre. På en av deras många scener ser jag Alan Bennets Untold stories, där rollen som Alan Bennet själv här görs av fantastiske skådespelaren Alex Jennings (som till del talade ett slags nordengelsk dialekt, samtidigt mkt raffinerat); pjäsen Hymn (”a memoir of music in childhood”) återberättar framför allt om minnen av musik i barndomen och faderns fiolspelande; i den andra kortpjäsen, Cocktail sticks, för huvudpersonen ett slags dialog med sina döda föräldrar som ”återuppstår” i återkommande spelscener; ett slags blandning av Woody Allen, Marcel Proust och Lars Norén. I båda verken sitter en stråkkvartett på scenen och spelar musik av George Fenton. Mästerligt! I pausen ljuvliga trettiotalsinteriören i källarbaren ”American airlines”.
Sedan Trollflöjten på Royal National Opera – och den bästa uppsättning jag sett. Enkelt, avklarnat, psykologiskt, symboliskt, otroligt snygg scenografi och ljussättning. Föreställningen tillägnades nyss avlidne dirigenten Sir Colin Davis, som tidigare dirigerat Trollflöjten här och även var chef för denna opera.
Sedan till British Library och bottenplanets fasta utställning, med bl.a. Gutenberg-bibeln, notmanuskript av Händel, Mozart, Beethoven, högtalare där Virginia Woolf, Eliot m.fl. läser ur sina verk. Vidare till ytterligare en höjdpunkt: utställningen om Pompeji och Herculeanum på British Museum, lämpligt nog inledd med en välgjord, 20 minuter lång introduktionsfilm. De mest underbara föremål, tematiskt grupperade, mosaiker, väggmålningar, ”mumifierade” kroppar i olika ställning, bl.a. en hel familj; man ser ett barn i mammans famn, till och med ansiktsdragen…
Underground till Bond Street och letade mig så ner till Handel House Museum, inrymt i ett hus byggt 1621 och i vilket Händel flyttade in precis när det var klart; han bodde sedan där till sin död. Såg sovrummet… och våningen under: rummet där han komponerade… och därintill, mot gatan: rummet där han övade och dit andra musiker kom och där det ibland bjöds på middagar. Och i detta lilla rum var det nu rehearsal: en cembalist spelade Händel…
—
Björn Gustavsson
