Förintelsens minnesdag – Bełżec
Krönika tisdag, januari 27th, 2015I Polen, sydost Lublin, inte långt från den ukrainska gränsen, ligger Bełżec. Det är ett litet samhälle av det där slaget som liksom aldrig hinner samla sig till ett centrum innan det tunnas ut igen och upphör. Hit förlade SS ett av sina förintelseläger. Man kan knappast kalla det koncentrationsläger, för här förvarades fångar bara i gravar. Godstågen körde upp längs rampen och vagnsdörrarna slets upp. Med hugg och slag drevs de ännu levande ut. Många föll, några bröt armar och ben. Alla tvingades klä av sig. Kläderna slängdes i högar, skorna för sig, sammanbundna i par. Värdesaker överlämnades till vakterna. Kvinnorna föstes in i en barack där håret klipptes av för transport till den tyska industrin. Under tiden stuvades männen in i de fyra gaskamrarna. Sedan var det kvinnornas tur. Tempot var högt. Under juli–december 1942 pågick verksamheten för högtryck med en genomsnittlig produktion av drygt 2500 lik om dagen. Det fanns inte ens tid för ordentlig bokföring. Här noterades inte vilka som anlände, inga sändlistor bockades av. Kamrarna packades, dieselmotorn startade, avgaserna vällde in, ångestropen tystnade, de döda slets ut, slängdes i massgravar, lager på lager. Jorden förvandlades till en sörja av utsipprande kroppsvätskor. 500 fångar skötte hanteringen. Även dessa gasades ihjäl efter hand för att ersättas av nyanlända och fräschare exemplar. Den tidigare polisofficeren kapten Christian Wirth var den som inledningsvis drev dödsfabriken. Han hade en liten tunn Hitlermustasch och hade visat sig duglig under det stora eutanasiprojektet i Tyskland.
I augusti 1942 inspekterades Bełżec av SS-officeren Kurt Gerstein. I hans senare vittnesmål finns en brutal saklighet, svår att värja sig mot. Han visar ondskan som vämjelig vardag och hantverk, ett arbete att utföra. När gaskamrarna öppnades, skriver han,
stod människorna fortfarande upprätta som pelare av basalt eftersom det inte fanns minsta utrymme för dem att falla eller ens luta sig. Familjer kunde ännu ses hålla varandras händer, även som döda. Det var ett hårt arbete att skilja dem åt när kamrarna tömdes för att göra rum för nästa laddning. Kropparna slets ut, blåa, våta av svett och urin, benen sölade av avföring och menstruationsblod. Något dussin arbetare kontrollerade de dödas munnar som de öppnade med järnkrokar […] andra arbetare undersökte anus och könsorgan för att leta efter pengar, diamanter, guld etc. Tandläkare gick omkring och slog ut guldtänder, bryggor och kronor. Mitt bland dem stod kapten Wirth. Han var i sitt rätta element, visade mig en stor bunke full av tänder och sade: ”Se själv. Titta bara vilken massa guld det finns! Du kan inte ana vad vi hittar varje dag …”
Av Bełżec finns inget kvar. Lägret jämnades med marken. Namnet har inte samma klang som Auschwitz, Treblinka och Sobibor. Men det var i Bełżec som förintelsen i stor skala först provades ut. Så sent som för två år sedan invigdes det nuvarande minnesmärket. Hela området har täckts med grå, fullständigt livlös slagg. En smal gång skär allt djupare genom detta dödens fält in mot platsen för gaskamrarna. Där reser sig en obönhörlig mur med en vers ur Jobs bok: ”Täck inte över mitt blod, o jord! Låt dess rop aldrig tystna!”
Vi försöker att undvika att trampa på de döda svarta skalbaggarna som ligger i gången. Dagen är vacker och solig. Över den grå livlösheten fladdrar en ensam gul fjäril.
(2006)
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion