Biografi: Winston Churchill Del 2
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension lördag, december 27th, 2014Winston Churchill. Del 2. 1939-1965
Bengt Liljegren
Historiska Media. 335 sid.
”Winston Churchills levnadsbana var sannerligen extraordinär. Likaså hans personlighet. Han var förvisso en produkt av sin tid och sin bakgrund, men i många avseenden var han helt unik. Han var också mycket mer komplex än vad jag hade föreställt mig när jag påbörjade arbetet med den här biografin.”
Så avrundar Bengt Liljegren andra delen av sin biografi över Winston Churchill. Det är, i stort sett, en utmärkt bok. Och välskriven. Ja, även om jag nu visste hur det skulle gå sträckläste jag den i alla fall eftersom den flöt på så bra och därtill var så spännande.
Att Churchill var ett reaktionärt svin visste jag sedan tidigare. Inte minst genom att Bengt Liljegren grundligt påpekade detta i den första delen av biografin som kom ut för ett år sedan (se min recension här i Kulturdelen). Liljegren redovisar mängder av exempel på osympatiska drag, udda åsikter och slarv. Ja, han gör det med sådan omsorgsfullhet att jag ofta funderar över hur Churchill ändå kunde vara den ledare som vann Andra Världskriget. Visst visar Liljegren fram en del positiva sidor men bland alla medarbetares negativa omdömen, all hejdlös alkoholkonsumtion och alla grundliga felsatsningar framstår det närmast som ett mysterium varför Churchill inte fick träda åt sidan mitt under kriget.
Just i detta finns det något som jag saknar i Bengt Liljegrens biografi. Winston Churchill var föremål för en omfattande personkult under Andra Världskriget. Detta kan han inte ha varit omedveten om. I vilken grad spelade han med? Churchill, eller Winnie som han kallades av många engelsmän, var ju en symbol, ett slags rollfigur som Winston Churchill fick spela så gott han kunde. Detta hade jag gärna sett att Liljegren hade resonerat omkring.
Kanske spelade också andra rollen som Churchill. Det finns ett envist rykte att Churchill hade minst en dubbelgångare (Alfred Tregear Chenhalls) som hade till uppgift att förvilla fienden. Liljegren går noggrant igenom hur en skådespelare möjligen läst in Churchills tal, men dubbelgångaren kommenteras inte.
10 maj 1941 landade Rudolf Hess, Adolf Hitlers ställföreträdare, i Skottland. Denne högt uppsatte nazist ville förhandla. Träffade Churchill honom? Hade han något alls att säga om honom? Hur var det med andra diplomatiska kontakter med fiendesidan? Om detta skriver Bengt Liljegren ingenting.
Mest är denna andra biografidel en bok om Andra Världskriget. Att Indien genomgick en befrielseprocess under samma tid omnämns kortfattat. Churchill var avogt inställd och hatade Gandhi. Liljegren skriver så här:
”Sammanlagt dog uppemot tre miljoner indier av svält i Bengalen 1943. Hungerkatastrofen ebbade inte ut förrän den ovanligt rikliga höstsådden av ris kunde skördas i slutet av året. Den nyutnämnde vicekungen, fältmarskalken Wavell, gjorde också en insats: han hade en idé om att engagera militären i mattransporter till de mest utsatta områdena. Churchill motsatte sig dock en sådan operation och det var först efter att ha hotat med avgång som Wavell fick klartecken från premiärministern. Churchill var humanist och förkämpe för frihet, men hans empati omfattade minsann inte alla.”
Sådana siffror brukar förknippas med ”massmördare” som Josef Stalin och Mao Zedong. Sällan brukar Winston Churchill nämnas i samma sammanhang.
Och apropå kolonier, hur var det med Irland? Var IRA lierat med Nazityskland? Hur tacklade Churchill det?
Trots dessa små brister har Bengt Liljegren skrivit en bra bok. Mitt huvudintryck kvarstår – Winston Churchill var en kluven person, en fähund. Men, kanske just därför, lämpad att besegra nazisterna i Andra Världskriget. Liljegren påstår att han var en humanist. Det är i och för sig ett ganska luddigt begrepp men även om man tolkar det brett är det tveksamt om Churchill passar in. Men i någon mening var han ändå en demokrat. Jämfört med de senaste amerikanska presidenterna, inklusive nobelpristagaren Barrack Obama, så framstår han som en ganska schysst typ.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
