Regionens kulturplan: Ny helhetsbild av kulturlivet

Inlagd av Kulturdelen Debatt onsdag, december 10th, 2014

En av de större kulturhändelserna på det offentliga kulturområdet de senaste åren är införandet av kultursamverkansmodellen samt regionala kulturplaner. Genom samverkansmodellen har kulturen förts upp på den politiska agendan på den regionala och kommunala nivån. Både politiker och tjänstemän har på ett mer aktivt sätt fått förhålla sig till de nationella kulturpolitiska målen och att arbeta för att verksamheterna uppfyller målen. Myndigheten för kulturanalys har i flera rapporter utvärderat den nya reformen. Likaså har landstinget under hösten lagt fram en utvärdering av den första kulturplanen.

Örebro län gick in i modellen 2012 och har nu snart genomfört en första period. I tre år har regionens alla offentliga kulturaktörer haft den regionala kulturplan som tagits fram som övergripande styrdokument. Just nu planeras för nästa kulturplan som skall gälla från 2016.

En viktig komponent i att ta fram kulturplanerna är dialogmöten, en form av ”samtalsdemokrati”. Med utgångspunkt från ett sådant möte reflekterar Peter Ekström (PE) i sin debattartikel. Jag ser behov av att kommentera en hel del av det han skriver. Till att börja med kan jag hålla med om att dialogmötena inte är en optimal form för dialog och debatt. Ojämlikheten mellan de pålästa tjänstemännen (som också formulerar det innehållsmässiga) och de inbjudna amatörorganisationerna gör att det kan kännas frustrerande att på några timmar formulera sina synpunkter. Trots detta tycker jag att dialogerna är viktiga. Mycket snappas upp av tjänstemännen och de kulturintresserade tillförs information och ny kunskap. Det är också viktigt att komma ihåg möjligheten för alla att senare komplettera sitt bidrag direkt till kulturenheten på landstinget.

Som ett påtagligt resultat av dialogmötena 2011 och kulturplanen bildades flera temagrupper. I dagarna beslutar landstinget och kommunerna att införa en regional Ung Peng. Förslaget kommer från temagruppen Arrangörsskap/Ungas inflytande och innebär ett regionalt samarbete som kommer att möjliggöra för många fler unga att arrangera kulturaktiviteter. Fem andra temagrupper jobbar på andra områden.

Peter Ekström ger sig sedan in i ett riskabelt ifrågasättande av prioriteringen på barn i kulturplanen. Han undrar vilket resultat det gett. Min fråga blir då: hur menar PE att det skall mätas? Vem bedömer vad som händer när ett barn får möjligheten att uppleva en professionell scenkonstföreställning? Ofta får jag bekräftelse på att ett sådant tillfälle öppnat en ny, inre värld för ett barn. Öppnat för identifikation och förståelse för andra människor. Öppnat för att kunna se sig själv i ett större sammanhang. Sammantaget så viktigt för att formas till hela människor. Alla barn borde ha rättighet att under sin skoltid få göra en sådan upplevelse! Sveriges nationella mål för kulturen säger, att för att uppnå målen ska kulturpolitiken …särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.

PE:s uppgift att antalet barn som deltar i kulturaktivitet har minskat ska vägas mot att antalet barn/unga 0-18 år har fördubblats som publik, att antalet föreställningar, konserter och utställningar som riktar sig till denna grupp har ökat markant. ! När det gäller minskningen ska man komma ihåg att kvalitet är viktigare än kvantitet – som PE mycket riktigt påpekar. De arrangemang som erbjuds inom kulturplanens ansvarsområde borgar för god kvalitet.

Införandet av samverkansmodellen har inneburit en större arbetsbörda för tjänstemännen. Så är det. Kanske inte så konstigt med tanke på att något helt nytt introduceras. När väl processerna satt sig och nödvändig omorganisation kommit på plats tror jag att merarbetet klingar av. Däremot finns det få belägg för att kostnaderna ökat.

Nu till pengarna. Samverkansmodellen har inte inneburit något ekonomiskt lyft. Ökningen har varit måttlig. Men under perioden 2007-2013 har de regionala kulturpengarna ökat med 18{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290}, mer än både för stat och kommun. I Örebro lade landstinget bl.a till en extra miljon vid införandet av modellen. PE tar sedan fram räkneexempel som behöver både kommenteras och rättas. 83 mnkr fördelas inom samverkansmodellen till de stora institutionerna samt till flera mindre (sammanlagt 13) varav 36 mnkr kommer från staten. Utanför samverkansmodellen och utanför statligt bidrag fördelas sedan 7,1 mnkr till amatörorganisationer och ungdomsorganisationer mfl. Sammanlagt över 90 miljoner. Alla dessa pengar går direkt till verksamhet och produktion av verksamhet (konsulenter mm) och inte till administration som PE hävdar. Den bekostas av landstingets ledningskansli – där löner till alla tjänstemän på kulturenheten innefattas.

Jag har en positiv hållning till samverkansmodellen och den regionala kulturplanen. Det är därför jag tycker att bilden behöver bli mer komplett än vad som framgår av PE:s artikel. Som fritidspolitiker har jag genom kulturplanearbetet fått en annan helhetsbild av kulturlivets förutsättningar, möjligheter och brister. Samverkan har fått en fördjupad innebörd. Min frustration ligger nu främst i att staten inte bjuder in regionerna till en ökad satsning på kulturen genom att själv föregå med gott exempel. Av den offentliga kulturens kostnader på 25 miljarder står kommuner och regioner för 56 {f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290}, staten för 44{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290}. En ytterligare halv kulturmiljard från staten med utmaningen till regionerna att lägga samma summa skulle betyda oerhört mycket. En ny kulturmiljard skulle kunna innebära ett stort steg mot att förverkliga portalparagrafen i de nationella målen där en av meningarna lyder : Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.

 —

Börje Ström (FP) 2:e v ordf Kultur och Medborgarnämnden Örebro, Styrelseledamot i Länsmusiken AB