Konst: Inspiration Matisse!

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, december 8th, 2014

Inspiration Matisse!

Karin Sidén, Olle Granath mfl

Carlsson bokförlag/Waldemarsudde

192 sid

 

Ett faktum som konstkritiker och konsthistoriker ofta har hänvisat till i beskrivningen av den svenska konsthistorien, är hur den första generationen av inhemska modernister inspirerades av den franske konstnären Henri Matisse. Detta skedde till stor del genom att de unga svenska konstnärerna skrev in sig på den skola som Matisse drev 1908-1911.

Trots att detta är mycket välkänt och ofta refererat har ganska lite uppmärksamhet riktats mot hela den krets av konstnärer som ibland har kallats för Matisseeleverna (oavsett hur influerade de egentligen har varit). Vissa konstnärer, som Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén har fått stor uppmärksamhet, andra har fått något mindre men kretsen i sin helhet nästan ingen alls.

Nu har Waldemarsudde i Stockholm producerat en ordentlig utställning som samlar ihop de svenska och norska konstnärer som gick i Matisses skola. Denna pågår fram till 15 februari 2015. Samtidigt har en stadig bok, Inspiration Matisse!, givits ut. Det är helt naturligt eftersom Waldemarsudde har en omfattande samling av just de konstnärer som det är fråga om. Men denna samling har ändå behövt kompletteras rejält – en del av de utställda konstnärerna är idag rätt bortglömda.

Denna utställning och bokutgivning är en välgärning som fyller ett pinsamt hål på en viktig plats i beskrivningen av den skandinaviska konsthistorien.

Varför svenska och norska konstnärer? Ja, det finns två goda skäl till detta. Inflytandet från Matisse har varit särskilt stort just i svensk och norsk konst. Men det är också så att danskarna inte slöt upp omkring Matisse. De unga danska konstnärerna var snarare intresserade av konkurrenten Pablo Picasso som dock inte drev någon skola. Varför de nordiska konstnärerna delade upp sig på detta sätt tar boken tyvärr inte upp.

Siffrorna är lite osäkra eftersom man på Academie Matisse inte var så noga med pappersarbetet. Men under de tre år skolan existerade tror bokens olika författare att runt 100 elever var inskrivna där under längre eller kortare perioder. Av dessa var endast två från Frankrike och ett fyrtiotal kom från Sverige. Av dem var kanske sju kvinnor. Det innebär att en ganska ansenlig del av den generationen svenska konstnärer var elever hos Henri Matisse.

Isaac Grünewald är den mest kände av dessa. Han fick så småningom en mycket framträdande roll i svenskt konstliv. Därifrån, och via de övriga Matisseeleverna, spreds Matisses konstnärliga idéer i Sverige. De utgör fortfarande, ett hundra år senare, fortfarande ett viktigt inslag i svenska konstskolor och i svenskt konstliv.

När Grünewald och de andra, som idag betraktas som stillsamma och kanske till och med rätt dammiga, debuterade var det ett herrans liv. Deras Matisseinspirerade konst fick kritikerna att gå i taket. Så här kunde det låta när Axel Tallberg skrev om en utställning av Henrik Sørensen:

”Världsrymden är helt säkert icke stor nog att rymma en så oerhört voluminös oförskämdhet som hans. Det vore i sanning att det i vår yngsta konstvärld grasserande vanvettet nu något stävjas. Nog borde vi i alla händelser kunna undanbedja oss dylika utställningar av pestspridande monstrositeter.”

Men Grünewald är välkänd och bokens stora förtjänst är att uppmärksamma de mindre kända konstnärer som också studerade hos Matisse. Läsaren får bli bekant med Maj Bring, Hadar Jönzén, Mollie Faustman, Carl Palme och Milly Slöör. Den mer kände Birger Simonsson och norrmannen Henrik Sørensen får också välförtjänt uppmärksamhet. Spännande är också bokens beskrivning av hur Matisse via Arthur C:son Percy och Edward Hald kom att påverka det internationellt mycket framgångsrika svenska konsthantverket.

Inspiration Matisse! har ett generöst format och gott om välreproducerade bilder. Texterna av bland andra Karin Sidén, Olle Granath och Barbro Werkmäster är också av hög kvalitet. Detta är mer än en presentbok. Kanske inte en pionjärgärning men en bra ny pusselbit i konsthistorien.

Tyvärr överlappar texterna varandra på ett onödigt och irriterande sätt. Samma citat, samma anekdoter och samma historiebeskrivningar förekommer om och om igen. Någon borde ha redigerat textbidragen hårdare.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion