Slöjdtranor
Okonstmuseet fredag, november 7th, 2014Jag är född på 1950-talet. Alla pojkar i min generation, men även tidigare och senare, hade träslöjd som skolämne. Slöjdlärarna var ofta hårt prövade män med minimal pedagogisk utbildning. Inte så sällan fick en och annan av dem öknamnet Trähitler.
Slöjdandet var ingen fri verksamhet. Det var vissa moment som noggrant skulle gås igenom. Sågning, sandpappring, hyvling med rubank… Först så småningom fick man utföra en del föremål som kunde bäras med hem i skolväskan. Kanske kunde de bli julklappar med det obligatoriska rimmet: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden.”
Läraren hade mönsterböcker som man, om man låg bra till, kanske kunde få välja ur. Bland alla dessa standardiserade slöjdprylar är det särskilt en som står fram. När skärbrädorna och smörknivarna var avklarade så kunde man få göra en trana.
Dessa så kallade Slöjdtranor måste ha tillverkats i stor mängd. På loppmarknader och i andrahandsbutiker är de vanliga. De är ofta rätt likartade. De kan variera något i storlek, träslag och benställning. Men i stora drag så ansluter de sig rätt exakt till den förlaga som fanns i lärarens mönsterbok.
Idag finns det samlare av Slöjdtranor. Trots det har värdestegringen varit mycket blygsam. Jag skulle tro att en femma är ett vanligt pris för dessa små snidade statyetter.
Av allt att döma är Slöjdtranan ett svenskt fenomen som antagligen introducerades på 1940-talet när trä- och metallslöjd blev obligatoriska ämnen för alla skolpojkar. Under 1970-talet började den egna kreativiteten betonas mer i slöjdämnet och massproduktionen av Slöjdtranor avtog. Idag tillverkas inga nya Slöjdtranor i de svenska skolorna.
—
Peter Ekström
Ur Okonstmuseets samlingar. Tillhör nu Postfuturistiska Sällskapet. Vissa bilder kommer från annat håll. Avdelning: Pydnadsobjekt. Underavdelning: Slöjdtranor. Beskrivning: Snidade figurer av trä. Om du klickar på bilden så förstoras den och du kan se hela verket.
