MOOC – en undervisningform på frammarsch

Inlagd av Åsa Jonsén Fokus, Kulturdelen rekommenderar lördag, oktober 11th, 2014

Var MOOC en kortlivad trend som är på väg att försvinna igen? Detta, och nyttan av MOOC, var ämnet vid den Chalmersorganiserade konferensen Chals14, där deltagarna också fick höra om erfarenheter från svenska MOOC-projekt. Listan över föreläsare bestod av experter på området, och antalet kvinnor och män var föredömligt uppdelat i hälften var.

MOOC, som står för Massive Open Online Course, är en typ av universitetskurs som har en kompletterande funktion, exempelvis att en yrkesverksam kan fortbilda sig i något närliggande ämne. MOOC ses ofta också som reklam för progressiva universitet som vill visa framfötterna. En MOOC varierar i omfång: det kan röra sig om ett par timmar i veckan upp till ungefär tolv timmar i veckan, och en typisk MOOC brukar ligga på mellan 3 till 10 veckor. En majoritet av alla som registrerar sig på en MOOC har annan sysselsättning vid sidan av. Eftersom vem som helst kan gå en MOOC, ges heller inga poäng eller betyg. Det finns inga studenter att administrera och kontakten med deltagarna sker i det omfång som bestämts i förväg (exempelvis genom att läraren varje vecka väljer ut X frågor att besvara i videoklipp). Den som har registrerat sig tar del av inspelade föreläsningar (inslagen brukar vara 10-15 minuter), quizzar och texter. Ibland görs ett avslutande arbete som deltagarna kan lägga upp och diskutera med andra deltagare i kursforumet. Detta är dock inget som ansvarig lärare behöver titta på, annat än för att göra sig en bild av i fall att MOOCen fungerar som tänkt. Den som har tagit del av hela kursen får ett certifikat. Vad det certifikatet kan komma att ha för värde återkommer vi till.

Varför behövs då MOOC som undervisningsform? Willem van Valkenburg från Delft University of Technology visade siffror på att år 2030 kommer världens högskolebehov uppgå till ungefär 400 miljoner studenter. Dagens siffra är ungefär 100 miljoner. Alla kommer inte att kunna sitta på fysisk plats i aulor. Redan nu används onlineresurser och sociala medier som en naturlig del för studenter, och detta kommer bara att öka i andel, inte minska. Om vi lägger bort tanken på att sociala medier är lika med lajkade kattbilder på Facebook, utan att Generation Y faktiskt använder sociala medier i sin dagliga kommunikation och utbildning, står det ganska klart att universiteten måste utveckla sin undervisning – inte bara för att studenter kommer att välja bort omoderna utbildningar (och ryktet sprider sig snabbt – ”Facebook is just a click away”), utan för att det ökade söktrycket kommer att kräva det. Vår omvärld har förändrats oerhört mycket bara under de senaste tjugo åren, men pedagogik, verktyg och metoder släpar efter.

Även om det inte diskuterades på djupet under konferensen, kan det tänkas att en MOOC kan vara av nytta om en student vill prova på ett ämne. Kanske går en i tankar på att söka ett program i aeronautics vid universitetet i Delft, men är osäker på om det är rätt utbildning, eller om en har de förkunskaper som krävs. Om en MOOC visar att det verkar intressant, känns det kanske mer rimligt att lägga ner tid och rent av pengar för att gå den poänggivande utbildningen. Somliga universitet erbjuder MOOC-deltagare att tenta av sina kunskaper mot en avgift, och därmed få kunskapen dokumenterad i poäng och betyg. Det kan också tänkas att en MOOC kan användas som uppfräschning av gamla kunskaper.

Men varför en MOOC och inte en distanskurs? Om kursen ändå inte skall vara poänggivande – varför inte en MOOC? MOOC-utvecklarens arbete blir inte större om det är 100, 500 eller 25 000 registrerade. Eftersom MOOCen i nuläget inte står i konkurrens med universitetets andra kurser, kan den bara ses som en möjlighet att minimera avhopp, reklam för universitetet eller som värdefull fortbildning för forskare och andra yrkesverksamma.

Att utveckla MOOCar är troligtvis inte så svårt rent administrativt, eller designmässigt för den som har idéer och pedagogisk erfarenhet. Vad som däremot är en svårare nöt att knäcka är frågan om vem som äger informationen. Paul-Olivier Dehaye från University of Zürich behandlade en rad möjligheter och risker. Om en lärare lägger ner en halvtid på att utveckla en genomarbetad MOOC, men sedan får en tjänst vid en annan arbetsplats – skall då universitetet få fortsätta ”använda läraren”? Ja, säger nog de flesta, i och med att det är universitetet som står som producent för materialet. Kanske kan dock situationer uppstå där exempelvis en föreläsare är väldigt nischad och framgångsrik, kanske har utvecklat någon egen metod eller liknande, och sedan slutar på grund av att hen känner sig illa behandlad av arbetsgivaren; där kan man föreställa sig att förhållandet kan bli sårigt. En annan fråga är vem som äger deltagarinformationen. I dagsläget finns några få stora utvecklare av MOOC-plattformar, och på samma sätt som Facebook är ”gratis” men där du är produkten, kommer dessa vinstdrivande företag att sälja information om sina användare till olika intressenter.

Att döma av de svenska erfarenheter som presenterades, fungerade MOOC bra. Anne Berman från Karolinska institutet redogjorde för hur de hade använt MOOC-formatet i beteendevetenskapen. Det som hade varit lite problematiskt var kontakten med ämnesbibliotekarien, eftersom deltagare i MOOCar inte är studenter, och därför inte har samma självklara plats på ett universitetsbibliotek. Ett annat problem som påpekades är att för tillfället sitter väldigt många och gör samma arbete. Det pågår närmast en tävling mellan exempelvis KI och Lund. Om MOOCar skall bli riktigt användbara måste mer Open Source/Access-attityder utvecklas, där olika lärosäten delar information snarare än hemlighåller den. Samarbetet studenterna emellan hade dock fungerat ypperligt, och de avslutande arbeten deltagarna gjorde (även kallat ”user generated content”), blev mycket uppskattade dem emellan.

Vad är då ett certifikat för en slutförd MOOC värt? Detta tog flera av föredragshållarna upp. En genomsnittlig MOOC motsvarar inte så många poäng, men vad händer om man bygger ihop flera MOOCar till en längre kurs, eller rent av ett helt program? Professor Lars Haikola poängterade att det vi just nu har monopol på inom högskolevärlden är högskolepoäng. Huruvida kombinerade MOOCar skall värderas lika högt som en högskoleexamen är till syvende och sist upp till arbetsgivarna. Om företag börjar anställa folk med MOOCar framför dem med betygsbestämd examen, står vi inför en hel rad mycket problematiska frågor.

Som så ofta vid konferenser hör en inte allt det viktiga vid programpunkterna. I en av pauserna talades det om det koloniala perspektivet, som i varje fall undertecknad inte hört diskuteras tidigare. Så här lades problemet fram: idag ligger alla de mest prestigefyllda universiteten i västvärlden. Studenter som har möjlighet reser till dessa universitet för att få en utbildning som – i samhällets ögon – är mer värd. I västvärlden undervisar vi med ett västerländskt perspektiv, som ses som normen. Att utveckla MOOCar kostar pengar och resurser, vilket västvärldens universitet har. Eftersom antalet högskolestudenter kommer att gå från 100 till 400 miljoner på ca 15 år, kommer många att få ta till MOOCar för att få den kunskap de och deras hemländer behöver. Problemet här är att en ”riktig” examen fortfarande kommer att värderas högre (eftersom kvalitet och tentamen kan kontrolleras), och där har en västerländsk student ett försprång, trots att hela världen utbildas i allt större utsträckning. Men visst är det väl bra om våra resurser kan komma hela världen till nytta? Ja, men kan det inte ses som problematiskt om vi likt de gamla kolonisatörerna lär ut det västerländska som det enda sanna? Risken finns att vi ger oss själva ett dubbelt försprång – igen. Hur detta skall bemötas vet jag inte, men det är värt att diskutera.

Karin Markides, rektor vid Chalmers, poängterade vid introduktionen att för att ta reda på vad som fungerar i det långa loppet, måste vi våga prova nya saker. Ibland visar det sig vara en hajp, ibland hittar vi verkligt användbara metoder och redskap. En av MOOC-plattformarna, Coursera, ger för tillfället lite drygt 700 MOOCar. Detta kan jämföras med att det i Sverige gavs ca 43 000 kurser på högskolenivå HT2013. MOOCar kanske inte utgör någon hotande våg än så länge, men formen verkar onekligen vara här för att stanna.

—

Text: Åsa Jonsén, Språkverkstaden vid Göteborgs universitet och Örebro universitet

Bild: Mathieu Plourde