CD: Symphonic Stomp of Sweden
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, augusti 4th, 2014Karl-Johan Ankarblom: Symphonic Stomp of Sweden (Swedish Society Discofil/Naxos). Speltid: 56´26.
Karl-Johan Ankarblom (idé och arrangemang), Görgen Antonsson (fiol), Gävle Symphony Orchestra, Mats Rondin (dirigent)
Betyg:
Release: den 4 augusti 2014
–
”A magical meeting between Gävle Symphony Orchestra and Görgen Antonsson” kan man läsa på omslaget till albumet Symphonic Stomp of Sweden. Antonsson är riksspelman och fiolen är hans instrument. Det handlar alltså om att låta en speleman möta den stora orkestern i låtar som har sin grund i folkmusiken. För idén och arrangemangen svarar Karl-Johan Ankarblom, och jag anar att man ska betrakta Symphonic Stomp of Sweden som ett sammanhållet verk i 17 satser och inte som en serie enskilda låtar. Det indikeras också av att det börjar med en uvertyr och slutar med en epilog.
Jag måste erkänna att jag inte är någon större vän av möten av detta slag, oavsett om det är rockgrupper eller spelmän som tussas ihop med symfoniorkestrar. Det är ytterst sällan det hela fungerar. I stället för nyskapande tenderar det att bli trist och lyfta fram det mest konventionella inom båda genrerna. Det här albumet börjar också oroväckande med en lite storvulen ”Overture”. Men det tar sig snabbt, och efter tag har man till stor del lyckats övervinna min misstro – även om det ibland kan det bli lite väl mycket Hugo Alfvén. Men Ankarblom är också förtjust i slagverk och ibland tänker jag att han låtit sig inspireras av Västanå teater och deras sätt att förhålla sig till folkmusiken (även om man där förvisso inte håller sig med symfoniorkester). En låt som ”Knuss-Olles livsstycke” får dessutom drag av Vivaldi.
När det är som bäst blir det hur som helst riktigt medryckande och med rejält sväng – som slängpolskan ”Jerker”. Det blir också ofta bra när orkestern tonas ner och Görgen Antonsson får ta plats som i den innerliga ”Kärleken”. Problemet med de stora orkesterarrangemangen är att de kan dra åt det pompösa och svulstiga – som t.ex. i ”Bullaremarschen” – vilket åtminstone för mig skär sig mot det folkmusikaliska idiomet. Men oftast kryssar man säkert mellan blindskären och då är det en fröjdefull musikalisk seglats med härligt gung.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion