Lyrik: Austerloo av Daniela Crăsnaru

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Lyrik, Recension, Skönlitteratur tisdag, juli 22nd, 2014

Austerloo

Daniela Crăsnaru

Översättare: Dan Shafran

ellerströms. 87 sidor. Har utkommit.

 

Austerloo låter som en fusion av Austerlitz och Waterloo, Napoleons mest lysande seger och hans definitiva nederlag. Det är också namnet på en dikt av Daniela Crăsnaru, där hon mycket riktigt skriver att hon alltid haft svårt att skilja seger från nederlag. Ytterligheterna tenderar ju att likna och närma sig varandra, precis som kantfärgerna violett och indigo i regnbågens spektrum – en bild som dyker upp på mer än ett ställe i Crăsnarus poesi, sådan den nu introduceras på svenska i Dan Shafrans tolkning.

Född 1950 i Craiova i södra Rumänien tillhör Daniela Crăsnaru samma generation som rymmer så internationellt kända namn som Herta Müller (född 1953) och Mircea Cărtărescu (född 1956). Men hennes poesi skiljer sig åtskilligt från den senares med dess surrealistiskt hallucinatoriska flöde. Crăsnaru är en mer nykter och självreflekterande poet som ofta återkommer till det problematiska förhållandet mellan orden och verkligheten. Nina Cassian, den rumänska poesins passionerade grand old lady fram till sin död för tre månader sedan, såg i språket en erotisk njutning och liknade struphuvudet vid en ”klitoris i min hals” som ”exploderar / i det rumänska tungomålets orgasm.” För Crăsnaru tycks det hela åtskilligt mer komplicerat. Kanske kan man säga att hon snarare anknyter till Nichita Stănescu (1933–1983) som i sin enastående poesi brottas med tillvaron och med språket och frågar sig vad det innebär att vara människa på jorden och i kosmos. I dikten ”Babylons lejon” talar hon om skrivaren som sitter i palatsets källare och på en lertavla skriver om den sol han aldrig har sett. Han skriver bara vad en annan slav dikterar, en slav som inte heller sett den sol, det hav och den flod han så minutiöst beskriver utan bara hört talas om genom en annan slav ”som klämde fast hela sin kropp mot en mur / tills han tappade andan, / tills han blödde, / tills hans kropp fångade / ljuset utifrån, / sorlet från floden när den flöt / ut i havet”.

I några fall återspeglas förtrycket under Ceaușescu-åren som i ”Kärleksdikt i fångenskap” där Crăsnaru låter rädslan färga och genomtränga allt (som i Gyula Illyés smått klassiska dikt ”Tyranniet” från 50-talets Ungern): ”Jag är rädd för möblerna, väggarna, katten som spinner / på det kalla värmeelementet. / Jag är rädd för vänner, för mitt eget barn. / Jag är rädd för mig själv.” Hon vågar inte ens i telefon säga till sin käraste att hon älskar honom ”för vem vet vad de skulle kunna tro att jag menade med det”. I en annan dikt möter hon en poetvän som lämnat Rumänien för Tyskland. Han har det bra, säger han, han har tillräckligt att äta och han kan förbanna regeringen om han vill. Men han kan inte längre skriva poesi, för det var olyckan som var hans inspiration – vilket får Crăsnaru att tänka: ”Om hans teori stämmer har vi rumäner / goda utsikter att snart bli genier”.

Hon vänder och vrider på tillvaron och prövar olika positioner och uttryck: friheten blir en bur, och buren blir till frihet, och regissören skriker motsägelsefullt till skådespelarna under repetitionen: ”Ta det från ert hat. Nej, från er godhet, / från er tvekan” och slutligen: ”Från er förtvivlan. Nej. Från er förvirring. Nej, nej. / Från början.” Själva skrivandet liknas vid ett utdraget självmord och kärleksdikterna tenderar att handla om ett slags vampyriska maktspel: handen som skriver är ”handen som smeker dig, / min mordlystna hand, / min hand där blodet från din själ / flyter ned, ännu färskt och levande”. I en dikt talar hon om en ”perfekt blandning / av grymhet och behag”. Det är kanske ingen dum beskrivning av hennes egen poesi. Daniela Crăsnaru söker inte synteserna utan snarare motsatserna och konflikterna. Hon skapar laddade spänningsfält där ständig osäkerhet råder därför att polerna hela tiden och när som helst kan kastas om.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.