Roman: Arsenjevs liv av Ivan Bunin

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur onsdag, juni 25th, 2014

Arsenjevs liv

Ivan Bunin

Översättare: Per-Olof Andersson

Akvilon förlag. 274 sidor. Har utkommit.

När Nobelpriset i litteratur skulle delas ut för första gången var det många som ansåg att det självklart skulle gå till Lev Tolstoj. Så blev det nu inte – och det var i alla fall Tolstoj tacksam för. Det skulle faktiskt dröja till 1933 innan en ryss fick priset, och han bodde inte ens i Ryssland. Ivan Bunin tillhörde den stora skara ryssar som emigrerade efter den bolsjevikiska statskuppen 1917 och i samband med det efterföljande inbördeskriget. Den här gruppen har ibland framställts som reaktionära monarkister men var i själva verket allt annat än homogen utan omfattade människor av de mest skilda politiska övertygelser, inte minst socialistrevolutionärer. Många hamnade först i Tyskland, där Berlin en tid sades vara Rysslands tredje största stad efter Moskva och Petrograd. Men exilens slutmål blev ofta Frankrike. Det gällde även Bunin. Här skrev han också flera av sina mest betydande verk. För sex år sedan gav Akvilon ut novellsamlingen Mörka alléer på svenska. Den visade honom som en novellist att jämföra blott med de allra främsta inom genren. Nu följer förlaget upp med romanen Arsenjevs liv, även den i Per-Olof Anderssons mycket känsliga översättning. Och ska man översätta Bunins lyriska prosa krävs verkligen lyhördhet.

Arsenjevs liv både är och inte är ett nytt verk för svenska läsare. Redan 1931 publicerades nämligen volymen Arsenjevs ungdom som 1933 följdes av Arsenjevs irrfärder. Men Bunin kom senare att se de två delarna som en enda sammanhängande roman och omarbetade hela verket i enlighet med denna intention – och det är denna slutgiltiga och fullständiga version som Akvilon nu publicerar.

Romanen knyter an till en rysk tradition av mer eller mindre självbiografiska barn- och uppväxtskildringar med Tolstojs och Maksim Gorkijs trilogier som de mest kända exemplen. Men jag vill även gärna nämna Lidija Zinovjeva-Annibals De trettiotre vidundren och Ett tragiskt menageri eftersom hennes prosa, precis som Bunins, dröjer vid den sensuella upplevelsen av världen snarare än att berätta en historia.

Om Ivan Bunin som novellist skulle kunna kallas en rysk Guy de Maupassant är han som romanförfattare snarare en rysk Marcel Proust. Han har ett oerhört sinnligt språk som han använder för att återskapa de upplevelser som minnet lagrat – precis som Proust i På spaning efter den tid som flytt. Och liksom den unge Marcel måste den unge Arsenjev inse att hans begåvning som författare inte är de stora berättelserna och de stora sanningarna utan att fånga stämningar och att utforska sitt inre. Det bör också sägas att Bunin klarar denna farliga jämförelse med äran i behåll – dels därför att han har de språkliga kvaliteter som krävs, dels därför att han först och främst ändå är en författare i egen rätt.

I de första kapitlen skildrar Bunin barnets uppvaknande till världen och hur denna värld talar till alla sinnen. Han har en förunderlig förmåga att väcka till liv ljud och ljus och dofter och smaker. Efter hand kommer insikten om allts förgänglighet, men föreställningen om döden väcker hos honom också en innerlig gudstro och tron på odödligheten. Ljuvhet, vemod och smärta går samman, och till det sensuella bejakandet av naturen sällar sig snart den intensiva upplevelse som litteraturen kan ge. Bunins prosa är genomsyrad av citat ur främst den ryska 1800-talspoesin: Pusjkin, Lermontov, Baratynskij, Zjukovskij, Nekrasov (allt identifierat i de omfattande och värdefulla noter som avslutar den svenska volymen). Man kan också säga att Bunin tar upp striden med sina stora föregångare inom prosan genom att inte väja för klassiska ryska motiv som det gamla adelsgodset med den förfallna trädgården, färden över den ändlösa stäppen och tåget på väg genom det rykande snölandskapet.

Arsenjev tillhör den ryska aristokratin och växer upp på en lantegendom i södra Ryssland. Men det är en familj vars sociala ställning är hotad och vars ekonomi kan få en att tänka på Tjechovs Körsbärsträdgården, desto mer som fadern tycks oförmögen att hantera situationen. Han har starka drag av den ryska romankonstens ”överflödiga människa”, mannen som nog gärna skulle vilja ha en uppgift här i livet men inte riktigt kan finna någon och tröstar sig med flaskan och glömskan. Bunin skildrar en tid i Rysslands historia där det gamla tycks ohjälpligt dömt att gå under, och i någon mening redan gjort det. Nya krafter väntar på att ta över, och överklassens ungdom dras till samhällsomstörtande rörelser – som Arsenjevs bror som till föräldrarnas förtvivlan fängslas och förs bort. Som ung och intellektuell med författardrömmar hamnar även Arsenjev med ett slags nödvändighet i dessa radikala kretsar. Men han har svårt att finna sig till rätta i dem. Han uppfattar miljön som trångsynt och intolerant och beskriver den ryske revolutionären som ”intill det löjligas gräns avskärmad från verkligheten, som han föraktar, utan minsta vilja att underordna sig förnuftet”. I grund och botten är även revolutionärerna sina fäders barn.

Bunin återkommer till vad han uppfattar som ett självdestruktivt drag hos ryssen som förhindrar verklig utveckling. Man kan girigt förvärva rikedomar men också lättsinnigt förslösa dem. Behovet av fest och glädje leder till en längtan efter en berusning som aldrig tar slut – samtidigt som man fäller ”bittra berusade tårar över sitt gudlösa leverne” och hänger sig åt ”feberaktiga fantasier” om att bli ”en landstrykare, en dåre i Kristus”. Även Arsenjev har svårt att hitta sin plats i världen. Efter att ha drivits ut ur barndomens paradis för han en irrande tillvaro. Erotiken får honom tidigt i sitt våld, men han är rädd att binda sig och utvecklar tämligen osympatiska drag i sin relation till kvinnor. Möjligen framstår han för en sentida läsare i just detta avseende som än mer odräglig än Bunin tänkt sig.

Arsenjevs liv är ingen intrigroman. Den har en början men knappast en mitt och inget egentligt slut. Den pågår – som livet. Den är en ändlös serie minnen, ett försök att göra det förflutna levande, att med konstens kyss väcka det förgångna ur dess törnrosasömn. Med sin lyriskt sensuella prosa lyckas Bunin inte bara återskapa det som var utan också väcka den flyktiga upplevelsen till liv. Han fångar ögonblicket och håller det fast, samtidigt som han låter det glöda i minnets aftonljus.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.