Essäer: Konst

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, april 10th, 2014

Konst Essäer om extas och skamlöshet

Jeanette Winterson

Kabusa förlag

191 sid. Utkommer idag.

 

Konst heter Jeanette Wintersons nya bok med essäer. Titeln är helt missvisande. Visserligen handlar den första essän om konst men i övrigt är detta en bok om litteratur och skrivande. Anledningen till den missvisande titeln är antagligen att boken på engelska heter Art objects. Det är en klurig titel, särskilt om den ska översättas till svenska. Ulla Roseen, en av Sveriges absolut bästa översättare har med glans översatt innehållet i Wintersons bok men duckat inför titeln.

Art objects skulle kunna översättas med ”Konstobjekt”. Men översättningen skulle också kunna vara ”Konsten gör motstånd”. Denna dubbeltydighet är svår att få till på svenska. Men ordet ”art” har också nyanser på engelska som inte helt täcks av det sätt som vi till vardags använder ordet ”konst”. ”Art” kanske borde översättas med ”de sköna konsterna” eller med ”kultur” (i alla fall så som vi ofta använder det ordet). På svenska kan vi visserligen använda ”konst” på samma breda sätt som ”art” men i vardagliga sammanhang menas nog ändå ”bildkonst”. Jeanette Wintersons essäsamling är alltså ingen konstbok. Inte heller är det mycket extas och skamlöshet i den. I alla fall inte i erotisk bemärkelse.

Att diskutera dessa subtila nyanser är helt i sin ordning i detta sammanhang. Jeanette Winterson är en författare som tror på ordet. Det är en underdrift. Winterson har en nästan religiös känsla inför ordet och språkets möjligheter och kraft. Även om jag inte håller med henne i allt så är det omöjligt att låta bli att fascineras av denna kompromisslösa och krävande inställning till språket. Boken Konst är nästan ett manifest för hur författare ska förhålla sig till språk och skrivande. Här har det ljumna och medelmåttiga ingen plats. Winterson har inga problem med att säga vad som är bra och vad som är dåligt. Och bland det dåliga finns inte bara slappa och okunniga författare – det finns också slöa och underhållningstörstiga läsare. Dessa har Winterson ingen medkänsla med.

Ett förvånande och fascinerande drag hos Jeanette Winterson är den otidsenlighet som hon försvarar med bravur. Hon är en modernist i en tid då modernismen varit överspelad sedan lång tid. Men är hon en kvarleva, en gammelmodernist som hävdar återgång till ordningen? Eller är hon månne en nymodernist, en av de som står redo i kulisserna nu när postmodernismen och samtidskonsten eventuellt har gjort sitt? När boken skrevs, 1995, var dock postmodernism och samtidskonst på sin höjdpunkt, någon nymodernism var ännu inte påtänkt.

Tja, hon är inte längre en av de unga arga – men hon läses av dem. Hennes husgudar – det går inte att ta miste på vilka de är – är de äldre modernisterna. Gertrude Stein, Virginia Woolf och några till. Några nya namn för hon inte fram.

Till stor del är hennes essäsamling ett försvarstal för formen på klassiskt modernistiskt vis. Hon menar att den välskrivna texten, språket i sig, är det som gör att en bok överlever. Innehållet i form av intrig, social skildring, tendens och så vidare är något tidsbundet och övergående. Men språket kan leva vidare.

Det är en problematisk hållning även om den har sina poänger. Jag kan själv känna igen mig. Jag läser till exempel gärna Åke Holmbergs Ture Sventon-böcker. Behållningen är inte, och har nog egentligen aldrig varit, intrigen – jag vet ju att Ville Vessla är skurken och att Ture Sventon får fast honom mot slutet. Nej, Holmbergs språk är det som gör att böckerna lever vidare. Jeanette Wintersons exempel är lite finare i kanten – som William Shakespeare. Men resonemanget är det samma. Och det är bestickande. Så här skriver hon apropå den reaktionäre författaren TS Eliot:

”Det är inte alltid lika paradoxalt, men det kan vara det, och ovanstående exempel borde vara skäl nog att inte bedöma verket efter författaren. Bedöm istället författaren efter verket.”

Men när allt fokus ligger på formen, språket, hur blir det då med innehållet? Hur ska vi förhålla oss till den vältalige fascisten? Kan vi läsa böcker som vi lyssnar på en del sånger – utan att bry oss om ordens innebörd?

Som ett slags konsekvens av betoningen på formen, språket, talar Jeanette Winterson för författarens rätt att vara författare. Hon gör det med kraft. Hon tycks mena att subversiv litteratur är ointressant men att (den goda) litteraturen i sig är subversiv:

”Konsten lirkar ur oss känslor som vi vanligtvis inte upplever. Det är inte så att konsten satsar på att chockera (det är sällsynt), det är snarare så att konsten belägrar mark som inte tagits i besittning av sociala trevligheter. Konsten strävar varken efter att behaga eller misshaga, den verkar för att vidga våra emotionella möjligheter. I ett dött samhälle placerar detta oundvikligen den på rebellernas sida. Missförstå mig inte – jag ställer mig inte på bohemernas och rötäggens sida, och konstens upproriskhet gör inte varje rebell till en konstnär. Konstens uppror är ett dagligt uppror mot det tillstånd av levande död som vi rutinmässigt kallar det verkliga livet.”

Jeanette Winterson för sin talan väl och med stor glöd. Hon är en snobb som hävdar att det bara finns en riktig litteratur och bara ett riktigt sätt att läsa den. Att stöta på denna brist på relativism är rätt uppfriskande och gör att jag måste tänka efter. Alltid ett bra omdöme för en bok.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion