Bok: Hermogenes gås av Ithell Colquhoun

Inlagd av Erik van Ooijen Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur onsdag, februari 19th, 2014

Hermogenes gås

Ithell Colquhoun

Övers. Niklas Nenzén

Sphinx bokförlag. 118 s. Har utkommit.

Betyg:

 

En vulkan med ett mytiskt klingande namn: Empedokles säng. Namnet är bekant men jag måste slå upp det i uppslagsverken. En försokratisk filosof som förstod kosmos som fyra element styrda av kärlekens sammandragande och hatets bortstötande kraft. Trodde på själavandring och sade sig minnas ett tidigare liv som buske. Förespråkade vegetarianism eftersom djurens kroppar hyser straffade människors själar. Tog livet av sig genom att kasta sig ner i vulkanen Etna som dock spottade ut hans sandal som för att förneka det storslagna i en sådan pompös död.

Hur kombinerar man vegetarianism med övertygelsen att människosjälen också gömmer sig i växter? Med denna fråga inser jag hur långt tanken har irrat från boksidan; Empedokles säng var det ju. En vulkan på en isolerad ö, vaktad av en fyr vars signaler är varningar för omvärlden. Vulkanen hemlighålls av öns invånare då den gömmer enorma guldskatter vilka slungas över byarna vid utbrott. Det här är en av många bilder i den brittiska surrealistiska konstnären och författaren Ithell Calquhouns (1906-1988) roman The Goose of Hermogenes (skriven ca. 1939 men först publicerad i sin helhet 1961) som lockar till att läsas som en mise-en-abyme, en koncentrerad illustration av verket i dess helhet.

Hermogenes gås, som romanen nu heter i den likaså surrealistiske konstnären Niklas Nenzéns stilenliga översättning, är nämligen en text byggd på alkemistiska principer och till brädden full av mystiska symboler. Det första vi minns om alkemin är sökandet efter De vises sten, det sällsamma urämne som kan förvandla ”sjuka” metaller till ”friska” – det vill säga, guld. Det andra vi minns om alkemin är att detta ämne skulle göra guldet värdelöst i ekonomiskt hänseende: den berömde svenske 1700-talsalkemisten August Nordenskiöld motiverades exempelvis av social revolt och ambitionen att en gång för alla störta ”penningtyranniet”. Den lilla öbefolkningen, avskild från omvärlden och förenad i förtigandet av guldets källa – vad är väl det annat än en metafor för något av de många ockulta sällskap i vilka Colquhoun var aktiv? Och nog kan romanen själv te sig lik en mörk och otillgänglig krater vars underjordiska rikedomar endast anas likt ”en glöd på natthimlen” för den utsocknes som råkar vara oinvigd i mysteriet. Ta bara titeln: någon gås omnämns aldrig av texten utom i förbifarten, i en liknelse på dess sista sidor, och vi får gå till Nenzéns förtätade efterord för att upplysas om att ”Hermogenes gås” är ett av många alkemistiska kodord för ”den filosofiska stenen”. Där lär vi oss också att bokens säregna kapitelrubriker – ”Kalcinering”, ”Förruttnelse”, ”Jäsning” och så vidare – motsvarar de tolv operationerna i själens alkemiska transmutation.

Att läsa denna vindlande roman är att ständigt ana underliggande samband. Miljöerna blir iscensatta tablåer, ibland uttryckliga materialiseringar av gravyrer ur något medeltida skriftalster:

För hela rummet, som avskildes från korridoren av en väldig glasruta, utgjorde en cistern i vilken två gigantiska fiskar av familjen karpfiskar, en glödande röd och den andra fosforblå, och vars nosar förbands av en allt annat än oansenlig tråd, långsamt simmade kring varandra i en outtröttlig dans. Vattenytan befann sig i nivå med ungefär två tredjedelar av rutans höjd och båtar i fjärran seglade över på sina färder till och från det fridfulla landskapet som glödde på andra sidan.

Men försöker vi gå till de yttre källorna är vi snart vilse, strandsatta långt bortom det djup vi trott oss sondera. Att verkligen gräva fram verkets förborgade rikedomar riskerar att i samma slag göra dem värdelösa.

 Sådan tur, då, att det inte behövs! Colquhoun är främst känd som bildkonstnär – exempelvis uppfann hon surrealisternas parsemageteknik – och den egna målningen Scylla (1938), vilken passande nog pryder omslaget i Sphinx utgåva, ger vägledning. Bilden föreställer konstnärens ben, så som de ter sig för hennes egen blick när de reser sig ur badkarets milt turkosa vatten; men de bildar också en freudiansk variation på Skylla och Karybdismotivet, där skötet är ett mörkrött korallrev och låren två köttigt marmorerade fallosklippor mellan vilka en knappt synlig segelbåt stävar mot underkroppens trånga sund. Den bokstavliga badkarsscenen pockar på abstraherad tolkning, det mytiska motivet på kroppslig konkretisering; men den redan uttalat dubbla projektionen gör samtidigt att ansträngningar i endera riktning redan tycks uttömda och otillräckliga. Det outsagda tycks redan utsagt och vice versa; den spänning som kvarstår måste förbli oförlöst, virtuell.

Visst ter sig Hermogenes gås såväl esoterisk som konstruerad vid en första beskrivning och Colquhoun var trots allt aktiv i sällskap som häxmästaren Aleister Crowleys Typhonian Ordo Templi Orientis. Bland hennes publikationer finns en mängd uppsatser i magi och en biografi över grundaren av den beryktade Hermetic Order of the Golden Dawn – där bland andra William Butler Yeats och Arthur Machen var medlemmar. Men romanen är skriven med ett hänförande driv, en stilens tumlande underström som obönhörligt bär läsaren med sig. Till den surrealistiska stiltraditionen hör ju också den automatiska skriften och Colquhoun lyckas vinna en oemotståndlig energi ur friktionen mellan spatial konstruktion och temporalt flöde, romanen som lika delar fängelse och flykt. Det blir egentligen tydligt först när ett enstaka inslag av modernistisk medvetandeström – med febrigt associativa meningar utan versal eller skiljetecken – bryter av och paradoxalt nog framstår mer statisk än de geometriska tablåernas hypnotiska mosaiker i blyblått, koppargrönt och karmosinrött.

 Handlingen är inte så mycket en intrig som ett incitament, en textens eggelse. Den anonyma berättaren skickas av någon anledning till sin farbroders ö, där hon snart känner sig fängslad och hotad. Farbrodern syns knappt men behärskar omgivningen likt en giftig dimma: mer en stämning än en individ. Under berättarens utforskningar av den labyrintiska och föränderliga platsen kommer hon att bli alltmer övertygad om att hon själv spelar någon dunkel men oumbärlig roll i släktingens olycksbådande experiment. Säker att hennes liv står på spel söker hon så frigöra sig från öns dragkraft.

Det låter som skräckromantik och bergtagning och visst finns här både gengångare och vampyrer. En mardrömslik sabbat där farbrodern pryglar och våldtar protagonisten, helt utan att lämna några spår på hennes kropp, kan ses som en paranoid projektion av hennes undanträngda begär – men att på detta sätt rationalisera bort textens slitningar vore också att lösa upp dess konstnärliga styrka. Visst kan romanen läsas som en allegori över psykoterapins andliga transmutationsprocess, och de tolkningsscheman psykiatrikern Carl Gustav Jung utvecklade efter alkemistiska modeller är säkert applicerbara på Hermogenes gås. Men de skulle avförtrolla romanens litterära suggestionskraft.

 Här finns ett tydligt visuellt, filmiskt drag, ett slags textmediets motsvarighet till David Lynchs långsamma kameraglidningar genom korridorer där vad som helst tycks kunna existera i de anslutande rummen. Liksom hos Lynch känns nämligen denna bisarra öppenhet helt naturlig, lagbunden av en förnimbar men ofattbar logik. De mest mardrömslika förlopp presenteras med en saklighet som också påminner om René Magrittes måleri. Helt plötsligt attackeras huvudpersonen av någon främling som, när han störtas mot havets förfärliga klippor, upplöses i en ensam tom skjorta – och i nästa mening fortsätter handlingen som om ingenting hänt. På samma sätt kan en död fasan visa sig vara något helt annat och mycket större än man först trott: ”Den var lika stor som en kvinna och tycktes ha en kvinnas ansikte, även om detta var svårt att fastställa eftersom hela huvudet täcktes av ett grumligt membran som till färgen liknade någon mogen citrusfrukt.” Reservationerna är typiska för denna roman, full av tvekan och förbehåll, vilka enastående nog förblir affirmativa, konstaterande, helt utan behov av någon kompletterande förklaring. Liksom i drömmen kan berättaren aldrig ifrågasätta varats plasticitet utan endast registrera förutsättningarnas föränderlighet och anpassa sig till varje situation som ett nytt nu. Denna konkretionernas konturlöshet fungerar egentligen bättre här än i filmen eftersom det skrivna språket i sig möjliggör deskriptiv precision utan krav på materiellt förverkligande.

För den som trott sig less på surrealisternas manér uppvisar Colquhouns Hermogenes gås – och i förlängningen bokförlaget Sphinx ovärderliga serie ”Surrealismens kvinnor” – en märkvärdig fräschör. Retsamt undflyende, inbjudande lekfull, skräckinjagande ödesmättad – en bok vars linjer hänger sig kvar i läsarens medvetande likt Chesirekattens leende.

__________

Erik van Ooijen är litteraturvetare vid Stockholms universitet