Bio: RoboCop

Inlagd av David Larsson Bioaktuellt, Film, Recension tisdag, februari 11th, 2014

RoboCop
Sci-fi/Action, USA, 2014
Regi: Jose Padilha
Manus: Joshua Zetumer
Medverkande: Joel Kinnaman, Gary Oldman, Michael Keation, Abbie Cornish mfl.
Längd: 111 minuter
Svensk biopremiär: 7 februari 2013
Betyg:

— — —

Remakes är ett känsligt område. Skräckfilmen är den kanske allra tydligaste genre där man kan se detta. Folk reagerar med aggression bara de hör talas om att en remake ska komma, utan att för den skull sett en bildruta av filmen i fråga. Samtidigt försvaras de remakes som man ändå tycker är bra (Carpenters The Thing är en som alltid kommer upp), som att den skulle vara något slags undantag för att bekräfta en regel. Visst kan man ställa sig negativ till filmvärldens behov av att rota fram gamla idéer och klä dem i nya kläder. Detta behöver inte per automatik innebära att det blir en cinematisk katastrof, även om det (tyvärr) stämmer i vissa fall.

När nyheten kom att man var i full gång med en nyversion av kultklassikern RoboCop (1987) lät inte reaktionerna vänta på sig. Filmen var således ett projekt som från början var dömt att ses på med extremt kritiska ögon, vilket den med all säkerhet sedan skulle få lida av när den väl var klar och folk faktiskt såg den. Jag brukar istället för en automatisk aversion bära på en försiktig optimism till remakes, särskilt om det är bra namn inblandade som i fallet RoboCop, samtidigt som jag är smått nervös inför att de ska göra anti-remakeförespråkarna glada genom att ge dem rätt med en dålig film. Den kanske allra största och första frågan man behöver svara på i fallet RoboCop blir då; är det en dålig film? För att fatta mig kort, är svaret nej.

I 2014 års version av RoboCop spelar vår svenske stjärna Joel Kinnaman (från den briljanta serien The Killing, Johan Falk-filmerna och Snabba Cash-trilogin) polisen Alex Murphy, som sliter hårt i ett fall med en vapenhandlare som doftar poliskorruption lång väg. När han nystar lite för mycket i denna härva, bestämmer sig skurkarna för att slå tillbaka, och efter att en bilbomb detonerar blir Murphy i det närmaste dödförklarad. Hans fru (spelad av Abbie Cornish) ställs inför valet att låta Murphy leva genom att bli en slags försökskanin i bolaget Omnicorps ambition att utveckla en mänsklig maskin. I hopp om att detta kan ge henne sin man ett någorlunda värdigt liv, går hon med på det, varav processen att ge Murphy sin nya skepnad sätts igång. Att korsa människa med maskin blir dock inte en så enkel process som man hoppas på, och Murphy börjar direkt med att reda ut sitt eget mord, något som inte går hand i hand med bolagets planer för honom. Snart är det mer än bara vapenhandlare och korrupta poliser som vill Murphy illa, samtidigt som han försöker hantera sin nya tillvaro med en maskin till kropp.

Jose Padilhas Robocop är en mer upputsad och “förfinad” film jämfört med Paul Verhoevens 80-talssmutsigt hårda bild av Detroit. Kvarstår gör bilden av staden som den mest brottsdrabbade i USA, och det är väl därför lämpligt att det är här som Murphy placeras efter sin extrema operation för att bli en effektiv krigsbekämparmaskin. Att Verhoeven blandar in politisk satir i sina filmer lär ha undgått få. Här är det övervakningssamhället som ställs i ett ifrågasättande fokus, dock inte med samma skärpa eller tydlighet som hur Verhoeven framförde sina budskap i originalet. Bland det första som sker Murphy är att han får hela Detroits kriminella databas inladdad i sitt huvud, något som blir för starkt för honom rent emotionellt då han inte klarar av att hantera bilderna av mordförsöket på honom själv. Genom att omvandla honom till en känslolös apparat blir han snart en högeffektiv kraft mot Detroits patrask och det dröjer inte länge innan han gjort sitt första gripande.

Hade RoboCop bara handlat om att låta en plåtbeklädd Joel Kinnaman glida runt och skjuta/haffa bovar hade den nog blivit tämligen meningslös. När hans mänskliga sidor återigen tar kontrollen över honom, och han brottas med sin situation som någon slags halvmänsklig kreation, det ät då som RoboCop börjar ta fart på riktigt. Här är det mer uppenbart att Murphy vet om sin situation och plågas av den. Intrigmässigt gör man dock en miss då det är rätt uppenbart att den vapenhandlare som först verkar vara filmens huvudskurk inte alls är det, vilket gör att man snabbt anar vilken väg filmen kommer ta (vilken den också gör). Filmen ska ändå ha en eloge för att den är mer än bara en hjärndöd blockbuster, vilket väl kanske hade funkat det också. Den försöker åtminstone, utifrån sina säkert studiostyrda förutsättningar, få in mer än bara explosioner, skottlossningar och stora maskiner som slåss mot varandra.

För att vi ska kunna känna några av de känslomässiga kval som Murphy lider krävs det en skådespelare som kan bära upp detta, vilket Kinnaman också gör. I hans första stora huvudroll, uppbackad av stornamn som Gary Oldman, Michael Keaton och Samuel L. Jackson, visar Kinnaman att han är mer än bara ett snyggt ansikte och trots att mycket av hans spel går ut på att vara en maskin delvis utan känslor, finns det ögonblick där hans talang glimrar till. Oavsett hur mycket man älskar Peter Wellers tolkning i originalet, är det svårt att motsäga att Kinnaman spelar mer, säkerligen också för att hans Alex Murphy får mer att göra än vad 1987 års version fick.

Vad som hade kunnat bli en hafsprodukt i hopp om att tjäna pengar, blir en ändå överraskande bra remake av en film som många anser att man borde lämna ifred. Det 2014-upplagan av RoboCop främst gör rätt är att den inte försöker vara Verhoevens film och bildar istället sin egen identitet. Man balanserar det dramatiska med det actionladdade och undviker de mest melodramatiska klyschorna, något som hade kunnat orsaka ett filmiskt haveri. Att filmen dessutom ser bra ut, har bra effekter och väljer att uppdatera RoboCop istället för att kopiera den, gör det kanske inte till vad som kommer bli en av årets bästa filmer, men en välgjord remake som är bättre än vad många trott, och det i sig är ett gott nog betyg i detta fall.

– – –

David Larsson