CD: Schuberts ”Die schöne Müllerin”
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, februari 1st, 2014Franz Schubert: Die schöne Müllerin (Onyx/Naxos). Speltid: 62’45.
Florian Boesch (baryton) och Malcolm Martineau (piano)
Betyg:
Franz Schuberts sångcykel om den vackra mjölnerskan, Die schöne Müllerin, hör till hans mest älskade – och det är inte svårt att förstå varför. Här finns en melodisk och emotionell rikedom som inte kan undgå att röra och beröra. Naturligtvis svämmar marknaden över av inspelningar – och här kommer en till.
Först en personlig bekännelse: I denna repertoar föredrar jag manliga sångare framför kvinnliga, och jag föredrar en baryton framför en tenor (även om Werner Güra och Fritz Wunderlich gjort mycket fina tolkningar). Så nu vet ni det. Och så långt har den nya cd:n med Florian Boesch allt på sin sida. Dessutom har jag ett gott öga till honom och hans pianistiska partner Malcolm Martineau sedan deras förra album med Schuberts underbart vackra och bottenlöst sorgliga Die Winterreise.

”Michael Vogl och Franz Schubert på väg mot strid och seger” (karikatyr tillskriven Franz Schober ca 1825). Vogl var sångare och Schuberts vän.
Die schöne Müllerin börjar i dur. Inledningssången ”Das Wandern” har en glättig melodi som ska fånga hur lustfyllt den unge mjölnardrängen tycker det är att ge sig ut på vandringsstråt i naturen. Så länge det framgår att sången är en hyllning till vandrandet kan jag acceptera såväl en rask promenad som ett långsammare strövande. Men en del sångare får det snarare att låta som om de är ute på en joggingrunda. Det gäller faktiskt även en sådan gigant som Dietrich Fischer-Dieskau. Boesch har emellertid valt ett bra tempo – och det gäller för övrigt alla sånger. Utan att gå till överdrift kan han också fånga de olika känslor som den unge mjölnardrängen genomgår från lycka till djupaste förtvivlan. Inte minst uppskattar jag den chosefria attityden hos honom. Problemet med Fischer-Dieskau är att han kan bli lite väl sofistikerad och elaborerad i sin dramatiska gestaltning. Men de här sångerna vinner inte på att man konstrar till dem. Och de får under inga villkor sjungas av sångare med operamanér. Det är mord.
Florian Boeschs främsta konkurrenter är därför, förutom den trots allt ofrånkomlige Fischer-Dieskau, sångare som Matthias Goerne, Thomas Quasthoff, Christian Gerhaher och Olaf Bär. Av Goernes två inspelningar står den senaste (Harmonia mundi) ut som den bästa. Den är också min absoluta favorit totalt sett tack vare Goernes naturliga föredrag, vackra tonbildning och uttrycksfullhet. Det är bara att betagen och gripen följa den sorgliga historien. Men Florian Boesch, med sin lite strävare röst, gör också en oerhört fin tolkning som jag gärna kommer att ta fram då och då som ett alternativ till Goerne.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion