DVD & Blu-ray: The Iceman

The Iceman
Thriller, USA, 2012
Distributör: Noble
Regissör: Ariel Vromen
Skådespelare: Michael Shannon,  James Franco, Chris Evans, Winona Ryder, Ray Liotta, , David Schwimmer, Stephen Dorff m.fl.
Längd: 1 tim 45 min
På svensk DVD och Blu-ray från: 2013-10-16
Betyg:

— —- —

Richard ”The Iceman” Kuklinski (1935 – 2006) är en av den amerikanska historiens värsta mördare. Skadad av sin brutala uppväxt, och sin diagnos som både psykopat och paranoid schizofren, så verkar mördandet och undanröjandet av kroppar ha passat Kuklinski som handen i handsken. Redan innan han rekryterades som kontraktsmördare av New Yorks maffiafamiljer hade Kuklinski liv på sitt samvete, men när hans fallenhet dessutom blev hans levebröd kom det sig att ta närmast ohyggliga proportioner.

Hur många som föll för Kuklinskis hand är idag oklart, men summan sägs ligga någonstans mellan 100 till 250 personer. Med denna beskrivning så ser du kanske framför dig en enstöring med nedsatt social förmåga? Så var det emellertid inte. Det som gör Richard Kuklinski än mer komplicerad är att han vid sidan om sitt mördande var en till synes fullt normal äkta make och familjefar.

Verklighetens Richard ”The Iceman” Kuklinski

–

En så spektakulär figur som Richard Kuklinski hamnar naturligtvis förr eller senare på vita duken, eller åtminstone på DVD och Bluray som nu Ariel Vromens The Iceman precis gjort för oss i Sverige. I denna film spelas Richard Kuklinski av den mycket stabila skådisen Micheal Shannon (Boardwalk Empire, Man of Steel, Take Shelter). Trots att Shannon inte är utseendemässigt speciellt lik Kuklinski så är hans rolltolkning mycket imponerande. Det märks att Shannon ingående studerat det filmade material som finns av Kuklinski, och Shannon har bland annat adapterat de typiska ”tuggande” munrörelser som man känner igen från verklighetens intervjuer med mördaren.

Michael Shannon som Kuklinski

–

Manuset till The Iceman är till också stor del inspirerade av de intervjuer som gjordes med Kuklinski innan hans död 2006. Intervjuer som bland annat resulterade i Anthony Brunos boksuccé The Iceman: The True Story of a Cold-Blooded Killer, och de två mycket kritikerrosade HBO-dokumentärerna The Iceman Tapes: Conversations with a Killer (1992) och The Iceman Confesses: Secrets of a Mafia Hitman (2001). Ovanpå på detta har Vromen (som också skrev filmens manus och producerade filmen) lagt en klassisk uppgång och fall-gangsterhistoria. Något som i grund och botten innebär att The Iceman till stor del är Martin Scorceses Goodfellas (1990), men med en seriemördartvist.

Sett ur ett gangsterfilmsperspektiv så råder det ingen tvekan om att The Iceman är ett habilt stycke spelfilm. Miljöer och scenografi är övertygande och vi får se både 1960, 1970 och 1980-talet rulla förbi med all skön gammal New York-estetik och musik man kan önska sig. Filmen kryllar också av minnesvärda biroller där vi bland annat får se namnkändisar som Ray Liotta, Robert Davi, Stephen Dorff, David Schwimmer och James Franco svischa förbi i tidstypiska (ibland ganska) småkomiska munderingar. Intressantast av filmens biroller är dock utan tvekan Chris Evans som den kallblodiga glasbilsåkande kontraktsmördarkollegan Mr. Freeze. Winona Ryder, som spelar fru Kuklinski, får dock ganska lite att jobba med och får tyvärr nöja sig med att vara en stereotyp godtrogen hustru i bakgrunden. Naturligtvis innehåller även en film som The Iceman en hel del våld, men filmen lägger aldrig sin tyngd på dessa ofta väldigt brutala gärningar. Istället så är det porträttet av människa Rickar Kuklinski som står i fokus.

Chris Evans som den otäcka Mr Freeze

–

Michal Shannon ligger i rollen som Richard Kuklinski och pendlar mellan att vara otäck, och faktiskt ganska sympatiskt, på ett mycket övertygande sätt. Som mördare är Kuklinski ett effektivt och kallblodigt monster. Som familjefar är han älskvärd och ganska mysig. Denna grundpremiss, med att Kuklinski var en tudelad individ gör också en film som The Iceman till en ganska problematisk historia. Jag kan inte riktigt låta bli att slås av det moraliska dilemmat med att föra in en figur som Kuklinski som ”huvudperson” i ett dramaturgisk spelfilmsformel. Är det egentligen ok att lyfta fram en verklighetsbaserad massmördare som rätt hyvens, och åtminstone jämfört med kollegan Mr. Freeze, som en person med filmtypiska moralkoder typ; jag dödar aldrig barn? Här tycker jag nog att verkligheten och filmmediet krockar en smula.

I filmen The Iceman är Kuklinskis motivation att föda sin familj, och mördarverksamheten råkar mest vara något han har fallenhet för. I verkligheten tror jag att Kuklinski hade tagit livet av folk även om maffian inte hade anställt honom. Att han mördat innan de kom in i bilden, och att han faktisk hade ihjäl folk som det inte var kontrakt på, talar för det. Han var en otäck jäkel som gillade att ha makten över vilka som skulle leva och vilka som skulle dö. Även i de tidigare nämnda intervjuerna försöker Kuklinski framställa sig som en rätt hyvens figur, men sadisten i honom skiner gång på gång igenom. Den här killen gillade att döda och njöt av att vara bra på det.  Jag tror dock absolut att Richard Kuklinski älskade och brydde sig om sin familj, men om någon obekväm minderårig behövde röjas ur vägen har jag svårt att tro att han hade några större betänkligheter. Jag menar, detta var en människa som på ett systematiskt sätt mördade, frös ner och styckade folk på löpande band. För att The Iceman ska fungerar som mainstream-spelfilm, och inte bli lika kompromisslöst avgrundslik som exempelvis Henry: en massmördare (1986) så har Vromen förskönat och Hollywoodifierat Richard Kuklinski. Detta tycker jag skadar filmens helhetsintryck en smula och lämnar åtminstone mig med en något bitter eftersmak.

Myspys med familjen

Fotnot: Richard Kuklinski kom mot slutet av sitt liv att berätta allt mer om specifika mord han gjort sig skyldig till. I Boken The Ice Man: Confessions of a Mafia Contract Killer (2006) berättar författaren Philip Carlo att Kuklinski för honom avslöjade att han 1975 var med och mördade Teamster-fackpampen Jimmy Hoffa. Ett dåd som han sedan betalades 40 00 dollar för av New York-maffiafamiljen Genovese för att ha utfört. Enligt Kuklinski ska han först ha slagit Hoffa medvetslös, föra att sedan ha ihjäl honom genom att sticka in en kniv i hans nacke. Hoffas kropp ska sedan, enligt Kuklinski, placerats i en skrotbil som krossades och såldes vidare till japanska biltillverkare.

Sanningshalten i detta är naturligtvis idag svår att avgöra. Men då Genovese-familjen länge varit misstänkta för att ha mördat Hoffa, och Kuklinski med största säkerhet gjorde jobb åt dem, så finns absolut möjligheten att han faktiskt talade sanning.

— — —

Kristoffer Petterson är en del av Kulturdelens redaktion