Självbiografi: Arons bok

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension tisdag, oktober 15th, 2013

Arons bok

Aron Neuman

75 sid

Carlsson Förlag

—


”För mig personligen blev 1938 en vändpunkt i mitt liv. Under mina mer än 1000 dagars beredskap fick jag erfara hur svårt det var att leva som jude i Sverige.” Så inleds baksidestexten på denna bok, Arons bok av Aron Neuman.
 Nu är inte detta, i första hand, en bok om svensk antisemitism och judeförföljelse. Aron Neuman ägnar väldigt lite tid och plats åt de svårigheter människor med judisk bakgrund fått genomlida även i vårt land genom åren, kanske särskilt tiden runt andra världskriget.

Aron Neuman är född 1919 i Lund och har skrivit denna bok vid 93 års ålder. Eller skrivit, han berättar själv i förordet att han muntligt dikterat sin historia för ett antal namngivna assistenter som sedan nedtecknat och redigerat alla minnen. För det är just sammanställda minnen läsaren får uppleva. Samtidigt en släkthistoria om svensk/judisk överklass och därtill en lektion i judendom, judiska traditioner och seder. 
Om det nu inte handlar om antisemitism och judeförföljelse så handlar det istället mycket om den judiska gemenskapen i Stockholm under 1900-talet. Arons berättelse är i stort sett kronologisk och startar när hans föräldrar kommer till Sverige i slutet av 1800-talet. 
Arons pappa försörjde sig som gårdfarihandlare under tiden i Skåne. Där skapades också intresset för konst. När familjen senare flyttade till Stockholm öppnade fadern en konsthandel. I enlighet med judisk tradition var familjen stor och jag måste fascineras av de namnval man gjorde i släkten. Fördomsfullt skulle jag nog ha gissat på namn typ Abraham, Isak och Jakob, men, framförallt syskonbarn får namn som Björn, Bo, Ulf, Barbro, Kickan, Peter och Lars, bara för att nämna några.

Förutom under delar av mellankrigstiden, när ekonomisk depression råder så har Arons familj gott ställt. De bor på Östermalm, Aron går i privatskola och familjen umgås med dåtida stockholmsk överklass, först och främst judisk. 
Boken är, som sagt, uppbyggd på muntligt berättade minnen som ibland känns väldigt lösryckta. Korta anekdoter ur en gammal mans liv. Jag kan mycket väl se den 93-årige Aron sitta småskrockande och minnas olika episoder, skratta, le åt och emellanåt förfasas av dessa hågkomster. 
Det är endast under hans militära beredskapstid som Aron nämner antisemitismen. Framförallt i flottan drabbades Aron av befäl som var öppet antisemitiska. 
Yrkesvalet blev revisor. Aron drev egna företag inom redovisning och revision, förutom sitt engagemang i olika judiska föreningar. Boken avslutas med att berätta om Arons initiativ till det som sedermera blev judiska muséet. Något som Aron stolt berättar om.
 Nej förresten, boken avslutas inte med judiska muséet utan med ett många sidor långt fotoalbum med bilder ur ett långt och intressant liv.

Boken om Aron Neuman är inget litterärt mästerverk, dock en intressant berättelse om ett långt och innehållsrikt liv som till stor del ägnats åt att bevara de judiska traditionerna. Ingenting går dock på djupet, det finns ingen innerlighet, ingen själ, bara en mängd små och stora minnen som löst hänger ihop. Ett stycke ytlig Stockholmshistoria ur ett judiskt perspektiv, berättat av en man som levt ett gott liv i närheten av sin familj och sina vänner.

—

Björn Reimers