Lyrik: Locus Amoenus
Lyrik, Recension, Skönlitteratur lördag, september 7th, 2013Locus Amoenus
Eva-Stina Byggmästar
Ellerströms. Utkommer 7 september
Den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästar skriver gärna fantasirika, lekfulla dikter med ett lätt naivistiskt drag. I hennes poetiska universum är världen ofta besjälad och tingen har förmåga att uttrycka sig. Hon har ett mycket sinnligt förhållningssätt till språket och förefaller njuta av att bara räkna upp uttryck med speciella klangsammansättningar eller smaka på ord som inte tillhör vardagsspråkets allmänning.
Hennes nya diktsamling heter Locus Amoneus, latin för ”en behaglig plats”. I den litterära traditionen står uttrycket för en plats med gräsmattor, träd och vattensamlingar, helt enkelt en idealiserad trädgård där erotiska möten också kan tänkas äga rum. Det ger bilden av en idyll långt bortom verklighetens arbete och strävan.
Byggmästar låter några ord av Sapfo utgöra mottot: ”Har du åter förgätit allt,/ vill jag minna dig om vårt liv,/ om de sköna och ljuvliga dagarna”. Samlingen består så av ett antal mycket korta dikter, vilka inramas av två något längre stycken som tematiserar minnen av kärlek respektive framtida kärleksdiktning. Pastoralens stämningsvärldar frammanas via en leende natur där lamm betar, källor rinner upp och träd skänker skugga. Här finns palats, ekotempel och statyer av lämpliga gudar och gudinnor. En kvinna går med frasande klänning genom parken och näktergalen hörs helt nära. Hela detta överdåd av arkadisk eller romantisk rekvisita får en dubbel uppgift: den draperar och döljer samtidigt som den avslöjar. Dikterna gestaltar till stora delar ett förtäckt erotiskt spel, vars lek slutar i ”nymfens grotta” i ett förvildat hörn av parken. Kärleken görs här möjlig genom att de älskande drar sig undan världen i en akt av önskeuppfyllelse.
Eva-Stina Byggmästar har i flera samlingar visat en poetisk egensinnighet av stort värde, men den här gången lyckas inte hennes dikter fånga mitt intresse. Det blir alltför mycket utstyrsel och retorisk bråte. Kandelabrar, rosenknoppar eller boudoirer räcker inte för att övertyga, inte ens som exempel på en lek med genrer eller topoi. Inte heller ordglädjen i rader som ”palmer,/ pumpor, persimoner,/ pelargoner och persikor” förmår ändra på det. Att Byggmästar kan mycket om det vanliga livet har hon visat förut. Vad skulle hända om hon vågade visa sig mer oskyld i sin skrift? Eller är det i rolldiktningen hon blir allra mest personlig, trots allt?
______________
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent