Poesi: Förintelsen av Charles Reznikoff

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Lyrik, Recension, Skönlitteratur onsdag, september 4th, 2013

Förintelsen

Charles Reznikoff

Översättare: Ulf Karl Olov Nilsson

Rámus. 140 sidor. Har utkommit.

 

”Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt”, lyder några ofta citerade ord av Theodor Adorno från 1949. Problemet är bara att just ingen anger i vilket sammanhang de yttrades och det därför är osäkert vad Adorno egentligen ville säga med dem. Som lösryckt utsaga är den naturligtvis befängd. Att man ändå envisas med att återge den antar jag beror på att det likväl är lätt att (miss)förstå vilket slags känsla som kan ligga bakom den.

Att det inte bara går att skriva dikt efter Auschwitz utan även dikt om Auschwitz – och därtill på tyska – har ju inte minst Paul Celan och Nelly Sachs visat. En poet av helt annat slag var Charles Reznikoff, amerikan född av rysk-judiska föräldrar i Brooklyn 1894. Han var utbildad jurist och kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin, en närmast anti-lyrisk poesi som ställer diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten blir snarare en sekreterare som försöker hitta en form för andras erfarenheter och vittnesmål. I Reznikoffs fall ska det senare tas mycket konkret då han ofta använde sig av just faktiska vittnesmål. Hans aldrig avslutade poetiska storverk bär mycket riktigt namnet Testimony och utgår från amerikanska rättsfall mellan 1885 och 1915. Ett år före sin död 1976 publicerade han Holocaust som bygger på rättegångsprotokollen från Nürnbergprocesserna och den senare processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Diktsamlingen har nu översatts i sin helhet av Ulf Karl Olov Nilsson (även känd som UKOV) med titeln Förintelsen.

Det är sannerligen ingen lätt uppgift som Reznikoff ålagt sig själv. Kan man sammanfatta Förintelsen på drygt 100 sidor utan att förfalla till schabloner? Reznikoff har heller inga egna erfarenheter att utgå från. I stället försöker han utvinna ett destillat av tusentals sidor protokoll. Här finns inga namn; alla röster är anonyma. Men det som sägs är autentiskt. Reznikoffs uppgift har inte varit att lägga till utan att dra ifrån, komprimera. Resultatet är en kör av enskilda röster, ett myller av erfarenheter. Men materialet presenteras samtidigt med juristens sakliga ton. Reznikoff avstår helt från egna kommentarer och reaktioner. Han försöker inte göra nazismen begriplig eller förklara ett historiskt skeende. Vi ramlar rakt ner i ett barbariskt maskineri där förnedring, ofattbar brutalitet och mord har blivit vardag, ett systematiskt, närmast industriellt, mördande. Men grymheten finns på alla plan – som när uttråkade lägervakter roar sig med att tortera fångar bara för att fördriva tiden.

Att bedöma Förintelsen konstnärligt är en delikat uppgift, och det av många orsaker. Man läser den knappast för den estetiska upplevelsen, och man kan nästan säga att för Reznikoff är konstlösheten själva poängen. Hans dikt är verkligen en absolut motsats till Paul Celans formellt virtuosa ”Dödsfuga”. Paul Auster har karaktäriserat dikternas språk som “almost stiff in its effort to say exactly what it means to say. If any one word can be used to describe Reznikoff’s work, it would be humility towards language and also towards himself.”

Så här kan det låta:

Kropparna kastades ut hastigt
eftersom nya transporter anlände:
kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,
och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.
Två dussin arbetare var upptagna
med att öppna de dödas munnar med bräckjärn
och ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;
på andra platser skar andra arbetare upp de döda
för att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.

Och så här:

En kvinna kom till lägret med sin lilla dotter.
men en morgon kom SS-män
och förde bort barnet:
det var förbjudet för en mor att ha sitt barn med sig.
Senare förstod modern att hennes dotter hade slängts in i den eld
där man brände de döda
och den natten kastade hon sig mot den elektrifierade taggtråd som omgärdade lägret.

Jag har jämfört några av Ulf Karl Olov Nilssons översättningar med originalen som han vanligen följer troget – även om han någon gång tar sig en marginell och onödig frihet. I en dikt har chassidiska judar samlats ihop: “They were led up a hill. / Here they were told to chant their prayers / and raise their hands for help to God / and, as they did so, / the officers poured kerosene under them / and set it on fire.” Nilsson översätter “raise their hands for help to God” med ”höja händerna för att åkalla gud” men missar därmed poängen. Att beordra sina offer att just be till Gud om hjälp är ju ett sätt att hånfullt säga att vi är mäktigare än er gud. Dessutom är det en anspelning på rövarens ord till Jesus på korset. Lite onödigt är det också att ibland ta bort inledningsordet ”och” från en radbörjan, eftersom anaforen är Reznikoffs mest påfallande stilfigur. Men som helhet är det en väl fungerande översättning som aldrig placerar sig mellan läsaren och texten. Och jag noterar dessutom med tacksamhet att Nilsson skriver ”spädbarn” och inte förfaller till bebisar.

Charles Reznikoff lyckas på dryga hundra sidor placera Förintelsen framför oss. Här finns inga generaliseringar och tillrättalägganden. Vi konfronteras med ohygglighet efter ohygglighet utan att rösten höjs. Obevekligt följer episod på episod – och den kumulerade effekten är svår att uthärda.  Reznikoff bryter ner det abstrakta begreppet Förintelsen/Holocaust till vardaglig vedervärdighet och till meningslös mellanmänsklig grymhet. I sin obevekliga saklighet är det en text som det inte går att värja sig mot.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion