DVD: Den andalusiska hunden
Film, Recension, Videohyllan tisdag, juli 2nd, 2013DVD
Den andalusiska hunden (Un chien andalou)
Kortfilm/Klassiker (Frankrike 1929)
Regissör: Luis Buñuel
Skådespelare: Simone Mareuil, Pierre Batcheff
Längd: 16 min
Det pratas om Buñuel (A propósito de Buñuel)
Dokumentär (Spanien 2000)
Regissör: José Luis López-Linares och Javier Rioyo
Längd: 1 tim. 39 min.
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg:
–
I slutet av 1920-talet träffas två gamla vänner i Paris och pratar drömmar. Den ene är regiassistent, den andre är konstnär. I assistentens dröm skar ett moln genom en fullmåne som en rakkniv genom ett öga. I konstnärens dröm öppnades en hand och visade sig full av myror. Låt oss göra en film av våra drömmar, sa konstnären och assistenten – som för övrigt var spanjorer och hette Salvador Dalí och Luis Buñuel. Manus skrev de tillsammans, men även vännen Pepín Bello bidrog, enligt egen utsago, med åtskilliga idéer – bland annat den berömda scenen där man släpar runt på två förvånade kardinaler och en flygel toppad med ett åsnekadaver.
Premiären på Un chien andalou ägde rum i april 1929, ett år efter att den filmats, på Studio des Ursulines i Paris. Det var sexton minuter som skakade världen, i alla fall filmvärlden. Men med Pablo Picasso, Jean Cocteau, Le Corbusier, Georges Auric och hela surrealistkretsen kring André Breton i publiken blev föreställningen trots allt, och till Dalís stora besvikelse, en succé. Han hade hoppats på skandal. Den kom ett år senare, och då med råge, när filmparet presenterade den rejält provocerande L’Age d’or (Guldåldern). Då attackerade högerextremister biograflokalen, och Paris polisprefekt lyckades förbjuda vidare publik visning. Förbudet varade i femtio år.
Den andalusiska hunden brukar, och det med rätta, kallas en surrealistisk klassiker. Buñuel och Dalí ersatte vanlig intrig och rationella sammanhang med associativa språng och drömlogik. En man kommer ut på en balkong med en rakkniv i handen – han ser mot himlen – ett moln skär genom fullmånen – en manshand spärrar upp en kvinnas vänsteröga – en rakkniv klyver ögat. Det är den berömda inledningssekvensen. Därefter ser vi en man i nunnedok (eller kanske snarare en katolsk sjuksköterskedräkt) på cykel. En annan sekvens: En hand full av myror – en hårig armhåla – en sjöborre. Och plötsligt står en kvinna och petar med promenadkäppen på en avsliten hand som ligger på gatan. Det hela slutar med en scen som trettio år senare möjligen kan ha gett Samuel Beckett idén till scenografin i Lyckans dar.
Om någon frågar vad filmen handlar om kan svaret kort sagt inte bli ett handlingsreferat. Här finns ingen berättelse. Men här finns effektiva och suggestiva bilder och bildföljder, gärna laddade med erotik och våld, lusta och död. Det är liderligt och lugubert – och det är vackert så. Dessutom ackompanjeras det hela av musik. Argentinsk tango och ”Isoldes kärleksdöd” ur Wagners Tristan och Isolde förstärker den tilltalande depraverade stämningen.
Luis Buñuel
Eftersom ”Hunden” bara är dryga kvarten vore det ju extremt snålt att låta den ensam ockupera en dvd. Så förutom med en kommenterad version av den har man kompletterat med Det pratas om Buñuel. Den presenteras som en ”biografdokumentär” men skiljer sig knappast från en traditionell och ambitiös TV-dokumentär. Här skildras regissörens liv och verk genom att varva berättarröst och gamla filmsnuttar med en rad intervjuer och scener ur Buñuels egna filmer. Barndomskamrater, vänner, skådespelare, filmvetare, hustrun och barnen kommer till tals; problemet är bara att man långt ifrån alltid vet vem det är som sitter där och pratar. Återkommande är till exempel en man som är påfallande lik den mexikanske författaren Carlos Fuentes – och som knappast kan vara någon annan heller. Men varför i all världen får man inte i klartext veta vem det är man ser i bild? Det är bara ibland som det ges av sammanhanget. Frånsett detta är det en klart sevärd dokumentär som avverkar Buñuel och filmen, Buñuel och kvinnorna, Buñuel och erotiken, Buñuel och spriten etc. etc. i god ordning.
Men nog hade jag ändå önskat att man gett oss Guldåldern i stället. Då hade vi fått en dvd med två surrealist-klassiker som dessutom dokumenterat Buñuels genombrott som filmskapare och hans samarbete med Dalí. Och så hade man som bonus kunnat lägga på ytterligare någon fransk avantgarderulle som t.ex. René Clairs absurdistiska Entr’acte. Men nu är det som det är, och det är i och för sig inte så dumt det heller.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. Såväl Den andalusiska hunden och Guldåldern som Entr’acte finns på Youtube.
