Bio: The Bling Ring

Inlagd av Malin Nilsson Bioaktuellt, Film, Recension tisdag, juni 18th, 2013

The Bling Ring
Drama/Komedi, USA, 2013
Regi: Sofia Coppola
Skådespelare: Emma Watson, Leslie Mann, Taissa Farmiga, Israel Broussard, Katie Chang, Claire Julian, Georgia Rock
Längd: 90 min
Sverige-premiär: 2013-06-14
Betyg:

 — — —

Det mest fascinerande med den här filmen är att den bygger på verkliga händelser. Vilket innebär att Paris Hilton faktiskt kanske förvarat sin husnyckel under mattan och att Orlando Bloom åker hemifrån och lämnar pooldörren olåst.

”The Bling Ring” baseras på en serie grova stölder genomförda av ett gäng ungdomar i Los Angeles under åren 2008 – 2009. Via sociala medier höll de koll på när olika kändisar inte var i stan, googlade fram deras adresser, åkte dit och stal märkesprylar; kläder, smycken, skor, handväskor, klockor och så vidare. Det sammanlagda värdet för stöldgodset uppgick slutligen till flera miljoner dollar. Motivet tycks inte ha varit annat än en vilja att äga dessa saker; iklä sig snygga kläder och skor, gå ut på de ”coolaste” klubbarna och parta, samt sprida pengar omkring sig och snorta kokain. Förövarna var i de övre tonåren och de kändisar som rånades var deras idoler, exempelvis då Paris Hilton, Orlando Bloom, Miranda Kerr, Rachel Bilsson, Adriana Patridge och Lindsay Lohan. Manuset bygger på en tidningsartikel om händelsen publicerad 2010 i Vanity Fair. Skribenten hette Nancy Jo Sales och artikeln ”The suspects wore Loubotains”.

Detta är en väldigt fascinerande historia, framförallt som sagt att det faktiskt var möjligt för de här ungdomarna att genomföra detta (för baserat på den bild som ges i filmen är det knappast den amerikanska intelligensreserven vi har att göra med här). Dock blir det en ganska tråkig film. Sammanfattningsvis är filmen en uppsättning snabbt skiftande klipp där ungdomarna dricker drinkar, fotar sig själv, dansar, knarkar och solar. Detta varvas med en oändlig sekvens där de säger typ ;”Let’s go to Paris’s” och sen springer runt i olika ”walk in closets” fulla med skor, väskor, kläder eller vad det nu kan vara och säger ”Oh my god”, ”Wow” och så vidare. Någon öppnar ett skåp och hittar något ännu mer fantastiskt. Det haglar också utrop av diverse högklassiga märken (”Oh my god, it’s Chanel”). Sen åker de vidare till någon fest, iklädda dessa stulna dyrgripar utan att skämmas det minsta och skryter glatt om att de varit hemma hos Rachel Bilson.

Riktigt vad Sofia Coppolas vision är med den här filmen går i alla fall mig förbi. Visst framstår det som att klippens ökande hastighet med dunkande musik, knark och slow motion dans vill förmedla en ”spiral ner i fördärvet” och hur domedagen rycker allt närmare och så vidare… men det är ändå lite luddigt. Jag tror att hon vill berätta något om att vara ung i dag. Vad den kändis- och statushets ungdomar lever i kan resultera i. Ähum…att extremt rika kändisar blir rånade på sina dyra skor…av ungdomar som framförallt framstår som verklighetsfrånvända och ganska korkade. Det finns liksom ingen att tycka synd om eller sympatisera med i den här filmen. Det är klart att det inte är ok att råna Paris Hilton bara för att hon är rik. Hennes saker är hennes saker. Men det är inte synd om henne. Hon kan köpa nya skor. (Och hon har uppenbarligen många). Det är inte synd om ungdomarna. Stjäl man väldigt dyra saker på ett ganska klumpigt sätt och skryter om det, ja då kommer man förmodligen att hamna i fängelse.

Det som dock framstår som skrämmande är att det här gänget inte är ute efter att prestera någonting för att uppnå den livsstil de så högt eftersträvar. Visst nämns en del auditions och provspelningar, men det handlar inte om att få leva ut en passion för modeskapande eller skådespeleri. Det handlar om att vara snygg, få gå på de trendigaste klubbarna, att vara känd och rik. Vad som gör att du är känd och rik är mindre viktigt.

Det finns dock ljusglimtar med den här filmen och det är bland annat skådespelarprestationerna. Emma Watson gör en fantastisk skildring av vad som framstår som en fruktansvärt obehaglig ung kvinna, det är en fröjd att skåda. När jag sedan läser i artikeln från Vanity Fair att flera av Watsons repliker bygger på sanna uttalanden från en av de inblandade känns det helt bisarrt, jag som trodde att hon skapade en tydlig parodi genom att överdriva. Men dessa människor finns alltså helt på riktigt och att övriga skådespelare i ”The Bling Ring” är relativt okända ungdomar är ett väldigt smart drag av Coppola. Det ger nämligen filmen en nästintill dokumentär känsla som den vinner på.

Det finns en idé om en ”anti-hjälte” tror jag och det är Marc, den enda manliga medlemmen av ”The Bling Ring” (spelad av Israel Boussard). Det är han som bekänner alltihop och också han som oftast muttrar ”Let’s get out of here” i de olika kändisarnas hus. Vinkeln är att han luras in i detta av ”ledaren” för ringen, i filmen kallad Rebecca (spelad av Katie Chang). Han ”älskar henne, nästan som en syster” och det som görs av kärlek är förstås lättare att förlåta. Och visst är Marc lite lättare att fördra än dom andra. Lite synd om honom är det när han i orangedräkt och ledsna ögon bussas in i fängelset. Han som bara ville ha vänner.

Det finns också ett par ganska roliga sekvenser i filmen.  Det blir extra roligt av att Coppola kan göra den här filmen utan att överdriva karaktärerna eller händelserna och ändå blir det komiskt. Exempelvis tillhör Watsons karaktärs familj religionen ”the Secret” (typ tänk på någonting positivt du vill ska hända så händer det. Mycket praktiskt.). Skildringen av denna behöver inte parodieras på något sätt för att biosalongen ska fyllas med fnitter. Detsamma gäller flera av huvudpersonernas uttalanden efter att de gripits av polisen.

Men att jag en stund får fnittra åt hur knäppa folk är i Hollywood är inte skäl nog till att filmatisera den här händelsen. För det blir som sagt ganska trist. Avsaknad av sympati med både offer och förövare resulterar i att engagemanget i filmen blir mycket svalt. Det kanske går hem bättre hos en publik som är inne i ”den där svängen” och tycker det är väldigt viktigt med märkeskläder, väskor och skor. Då kanske fascinationen och förståelsen blir större. Själv tycker jag att historien känns ganska ointressant. Men så uppgår också mitt sko-konto till ett par gympaskor och ett par trasiga sandaler.

 — — —

Malin Nilsson