Folke Isaksson, Warszawianka och döden

Inlagd av Peter Ekström Krönika tisdag, juni 4th, 2013

Att säga att jag kände Folke Isaksson är att ta i. Det gjorde jag inte. Men jag träffade honom ett flertal gånger i början på 1980-talet. Under en period skrev han rätt regelbundet i Folket i Bild/Kulturfront och just vid den tiden arbetade jag där som bildredaktör och layoutare.

Jag gillade Folke Isaksson mycket. Han hade en mild framtoning och ett mycket brett register som skribent. I botten var han poet men han skrev om det mesta och i de flesta genrer. Han påminner mig om John Berger. Nu är han död. Han föddes 1927 i Kalix och dog här om dagen.

Bland det som publicerades i Folket i Bild/Kulturfront kommer jag särskilt ihåg en längre artikel om den franske fotografen Nadar. Nyligen läste jag om Isakssons bok om Pariskommunen 72 dagar i Paris (1971). Det är fortfarande en utmärkt skildring som motsäger påståendet att 1970-talet skulle ha varit enögt och historielöst. Boken inleds med ett citat av Arthur Adamov:

”Sanningen att säga så vet vi ingenting om Kommunen av det enkla och goda skälet, att borgarna gjort allt för att vi inte skulle få veta någonting om den.”

Bland det lilla av poesi som jag verkligen gillar finns också Folke Isaksson. Hans dikter kunde ta upp många olika saker men hade ofta en skör ton som om de handlade om något som var på väg att försvinna. Ibland gällde det fotografier. Här ett utdrag ur en dikt från 1981 med titeln Amatörfotografi, tidigt 1920-tal, slarvigt fixerat:

”Långsamt slickar dagsljuset bort deras anletsdrag,

med sträv tungspets, obevekligt. Här ett soffhörn,

ett finrum (i ett inte alltför fint hus), gardinen

nystruken, spetsarna efter sextio år ännu med en glans

av det heta pressjärnet (utanför bilden: bordet

som suckar under handens tryck och järnets tyngd)”

En gång kom vi att prata om musik. Vi var olika generationer och hade mycket olika musiksmak. Ändå gick det att prata med honom. Jag kommer ihåg att han sa att Warszawianka var ett av det vackraste musikstycken han visste. Faktiskt visste jag vad han pratade om och underligt nog är det ett stycke som har fastnat även hos mig.

Det finns två musikstycken som heter Warszawianka. Ett skrevs i samband med det polska upproret 1831 men det som Folke Isaksson, och jag, gillade är från 1905. Vem som skrev melodin vet man inte men den polska texten skrevs av Waclaw Swiecicki. Det är en sugande medryckande marschmelodi med ett melankoliskt drag. Under det spanska inbördeskriget 1936-1939 använde regeringsidans anarkister Warszawianka med ny text och namnet Mot barrikaderna. En anarkistmarsch alltså.

Folke Isakssons och Urban Kristianssons död fick mig att tänka lite på min egen död. Jag har alltid tänkt att begravningen är till för de levande och min egen begravning ska jag inte lägga mig i. Men sakta börjar detta ändras. Jag vill inte ha någon präst och jag vill att Warszawianka spelas.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion