Maria Lang, den inte längre bortglömda.

Inlagd av Nelly Ekström Krönika torsdag, maj 23rd, 2013

Mördaren ljuger inte ensam, Maria Lang, 1949 & 2013, Norstedts förlag, 244 s.

Farligt att förtära, Maria Lang, 1950 & 2013, Norstedts förlag, 271 s.

Inte flera mord!, Maria Lang, 1951 & 2013, Norstedts förlag, 228 s.

—

Det har skrivits mycket om Maria Lang på sista tiden. Om hennes böcker, hennes författarskap och henne själv som person, men något som alla väljer att lyfta fram i sina texter är hur ”bortglömd” Maria Lang har varit. Nu är Maria Lang och hennes böcker emellertid inte bortglömda längre. Fem av hennes tidiga deckare har filmatiserats. Filmen Mördaren ljuger inte ensam, baserad på debutromanen från 1949, hade biopremiär i mars, och ytterligare fyra har filmatiserats för tv och kommer att visas under hösten. I samband med detta har Maria Langs tidiga produktion kommit ut i ny utgåva från Norstedts förlag. De tre första böckerna kom ut i mars, de tre nästföljande kommer att ges ut i juli.

Framför mig på bordet ligger deckarförfattaren Maria Langs första tre böcker. Omslagen till den nya utgåvan är färgglatt retroformgivna, och på klassiskt pusseldeckarmanér finns för intrigen centrala föremål uppradade i förgrunden. Debutromanen, Mördaren ljuger inte ensam, gavs först ut 1949, åtföljd av Farligt att förtära 1950, och Inte flera mord 1951. Produktionen fortsatte sedan taktfast med en bok om året. Hon var under flera decennier en av Sveriges mest lästa författare,  rikskändis och omskriven. Totalt gavs 43 Maria Lang-deckare ut, den sista året innan hennes död 1991. Mot slutet av hennes karriär avtog intresset för hennes böcker, och efter hennes död har hon blivit ”bortglömd”.

För mig var ”Maria Lang” en hyllmeter i mitt föräldrahem. Böckerna var spännande, mysiga och lättlästa. Att läsa dem var nästan som att se på film. I bokslukaråldern kunde jag sätta i mig upp till tre böcker om dagen, om det var sommarlov och regnade. Det verkar jag inte ha varit ensam om.

Många av de journalister som nu har skrivit om Maria Lang verkar ha ett liknande förhållande till böckerna. De fanns i föräldrahemmet, i en undanskymd del av bokhyllan, och lästes av flickor i tonåren som ville ha lite spänning och en glimt av vuxenlivet. Temat för de flesta nya artiklar är frågan om hur de här böckerna håller vid en nyläsning idag. Det är också det som det är meningen att jag ska svara på här.

För ett tag sedan var jag på middag. Sällskapet bestod av tre akademiker och en hantverkare, och samtalet kom snart att röra sig om huruvida akademiskt skrivande, eller någon form av skrivande överhuvudtaget, kan kallas ett hantverk. Jag tillhörde de 50% av sällskapet som ansåg att en akademiker inte kan anses vara en hantverkare, men att det finns andra former av skrivande arbeten som kan det, och använde Maria Lang som exempel. Det generaliserades vilt runt middagsbordet, och vi enades om att skillnaden mellan konst och hantverk är att konstnären måste tillföra ett eget innehåll till den traditionella formen, medan hantverkaren kan visa sin skicklighet genom att kopiera, och behöver inte på något sätt vara originell i sitt skapande. I början av sitt författarskap hade Maria Lang eget innehåll som hon tillförde formen, pusseldeckaren. Men efterhand blev formen mer och mer bärande, författandet mindre konst och mer hantverk. Hon fick dålig kritik, när kritikerna alls skrev om henne, men läsekretsen förblev trogen. Litteraturexperterna frågade sig varför. Jag tror att svaret är Maria Langs skicklighet som hantverkare. Pusseldeckaren har ett egenvärde just genom sin form, vilket läsarna uppskattade även om kritikerna inte gjorde det. Pusseldeckaren som form är mycket tydlig. En grupp människor presenteras. En av dem blir mördad. Av en eller annan anledning visar det sig att mördaren måste vara någon av de andra personerna i gruppen. Relationerna inbördes i gruppen är alltid oerhört tilltrasslade och infekterade, och inte sällan visar det sig att alla de närvarande i själva verket hade motiv för att begå mordet. Vid den klassiska upplösningen till mordgåtan samlar detektiven alla misstänkta i ett rum och håller ett anförande där än den ena, än den andra anklagas, för att till sist avslöja vem den verklige mördaren är. Maria Lang följde den här formen till punkt och pricka.

Huvudkaraktären och berättarjaget i Maria Langs tidiga produktion är Puck Ekstedt, senare gift Bure. Hon är liten, nätt och svartlockig, alltid elegant klädd, har mängder av kvinnlig intuition och en enastående förmåga att få alla människor att anförtro henne sina hemligheter. Hon är professorsdotter från Uppsala, och kämpar med sin licentiatavhandling i litteraturhistoria om ”Fredrika Bremer och männen”.  När vi möter Puck i första boken är hon redan kär i Ejnar Bure, en lång och brunögd historiker. De har blivit inbjudna till samma sommarnöje på en isolerad ö i Berglagen. Ejnar har emellertid inte en så framträdande personlighet. Maria Lang har själv sagt att det är Ejnar, inte berättarjaget Puck, som hon själv identifierar sig med i böckerna.  Hans mest framträdande drag är hans kärlek till Puck, och hans vänskap med kriminalkommissarien Christer Wijk. En piprökande kriminalkommissarie vid riksmordkommissionen, och barndomsvän till Ejnar.  Han är, liksom Ejnar, lång och mager, och som alltid i Maria Langs böcker så har utseendet stor betydelse. Alla karaktärers utseenden och klädsel presenteras alltid ingående. Persongalleriet består till stor del av typer, och en liderlig mun, en isblå promenaddräkt eller en vek profil ger läsaren inte bara en fingervisning, utan pekar med hela handen, vem som går att lita på och vem inte. Karaktärernas yttre speglar deras inre, och även om deras inbördes relationer aldrig är vad de ser ut att vara, så är de själva alltid precis just det.

Det här är den ena sidan av Maria Langs böcker. Den tydliga pusseldeckarformen, det färgstarka typologiska persongalleriet och de ljusa komiska inslagen. Den andra sidan är nattsvart. Själva intrigerna och mordmotiven, åtminstone i de tidiga böckerna är djupt tragiska och mänskliga. Det Maria Langs böcker oftast brukar förknippas med är ”erotik”. Jag kan inte utan vidare byta begreppet ”erotik” mot ”sex” eller något annat lite mer nutida och lätthanterligt. Hos Maria Lang har erotiken en innebörd och en laddning som idag är svår att begripa och känns väldigt daterad. En del av detta ligger i den tidens syn på sex och kärlek, men en del säkert också hos Maria Lang själv. Erotiken kontrasteras alltid mot romantiken. Pucks och Ejnars ”sunda” kärlek går som en röd tråd genom böckerna, och blir den norm som läsaren ska ställa alla de förbifladdrande osunda erotiska affärerna mot. Puck och Ejnar blev kära vid första ögonkastet vid en doktorsmiddag. Han dansade med henne hela kvällen, men kysste henne inte. När kyssen äntligen kommer på ön i Berglagen, så kommer frieriet i nästa andetag, och några erotiska eskapader blir det inte fråga om förrän i nästa bok, när paret är stadigt förlovat. Erotiken ingår visserligen som en del av kärleken, men den är ingenting att bygga en relation på. Tvärtom ser läsaren alla relationer som bygger på erotik gå åt skogen, en efter en. Något som hänvisas till som att ”bli kär på det där kladdiga sättet”, eller bli ”erotiskt överhettad”. En av de mindre trevliga karaktärerna beskrivs också som ”ett motbjudande erotiskt äckel”. En sund kärlek bygger på lojalitet, kamratskap och likhet i karaktären. Erotiken beskrivs som en mäktig mörk kraft som är mer besläktad med hat än med kärlek. Destruktiv och potentiellt livsfarlig för alla den snuddar vid. Även om synen på erotiken känns omodern, så är ju känslorna svartsjuka, begär, hämnd, osv. alltid lika moderna. Om man accepterar ”erotiken” genom ett par historiska glasögon i kombination med någon slags allmän suspension of disbelief, så känns intrigerna hjärtskärande trovärdiga. De som begår mord i Maria Langs deckare är inte de onda människorna, de med liderliga munnar eller hänsynslösa profiler. Det är människor som på olika sätt blivit skadade av andras lek med den erotiska elden, offer för ödets och människors hänsynslöshet.

När jag läste Maria Langs deckare i tonåren var det för erotikens och romantikens skull, lika mycket som för mordgåtornas. Det verkar jag inte heller ha varit ensam om. Flera tonåriga blivande journalister verkar ha sett böckerna som ett titthål in i vuxenvärlden. När jag nu läser om böckerna undrar jag om det var så nyttigt för mig. Inte för ”erotikens” skull, den minns jag att jag log bistert åt redan då. Däremot reagerade jag inte på de stereotypa könsrollerna då, vilket gör mig lite orolig eftersom jag verkligen reagerar på dem nu. Att jag minns Puck som en tuff hjältinna, och en kvinnlig förebild känns nästan otroligt när jag nu läser om böckerna och svär över vilket våp hon är. Hon svimmar, skriker och är mörkrädd, och herrarna måste lägga mer energi på att ta hand om henne än liket. De, å sin sida, kallar henne ”liten” och ”kära barn”, och ironiserar över hennes kvinnliga svaghet. Så fort Puck och Ejnar förlovat sig blir han till något slags manlig myndighetsperson. Han rynkar ögonbrynen när hon tar på för mycket läppstift, eller ännu ett glas champagne. Puck är liten, herrarna långa, och de talar över hennes huvud både bildligt och fysiskt. Det är Puck som hittar liket i den första boken. Hon talar om det för Ejnar, som tillkallar sin vän kommissarien. I början sätter han inte så stor tilltro till Pucks uppgifter, men hennes förmåga att läsa folks reaktioner och locka av dem förtroenden blir snart till nytta i utredningen. Puck och Christer bildar ett perfekt par. Hans kalla logik och hennes kvinnliga intuition. Christer tar som vana att bjuda in Puck att sitta med vid förhören, för att vara behjälplig med sin kvinnliga iakttagelseförmåga. Ett märkligt

sätt att bedriva en mordutredning på, tycker alla vi som matats fulla av Beck och Wallander, men pusseldeckare har som bekant väldigt lite med realism att göra. Ejnar följer med Christer ut på spaningar i fält, medan Puck stannar kvar hemma i den lilla världen, och får reda på saker genom förtroliga samtal. För att inte tala om hennes ”kvinnliga intuition” som både Christer och Puck själv talar om utan minsta biton av ironi. Snarare verkar det vara poängen att påvisa skillnaden i manligt och kvinnligt tänkande, och visa hur de kvinnliga egenskaperna också kan vara till nytta om man bara, som Puck, stannar hemma och småpratar tröstande med vittnen, och kokar kaffe åt herrarna när de återvänder från den stora världen.

Så hur håller de här böckerna när man läser dem idag? Det generella svaret verkar vara ”nja”. Jag tycker att det beror på vad man ska ha böckerna till. Vi har problemet med ”erotiken” och problemet med könsrollerna. Stora delar intrigerna blir svåra att ta på allvar eftersom ”den destruktiva erotiken” inte är aktuell längre. Jag är inte tillräckligt påläst för att säga hur mycket av det här som speglar Maria Langs egna åsikter. Hennes böcker ger ändå en bild, en bild ur kvinnligt perspektiv, av hur samhället såg på sex och kärlek, manligt och kvinnligt under det tidiga 50-talet.

Maria Lang har på sista tiden blivit omskriven som feminist, ”hardcore feminist” till och med. Hon var en framgångsrik kvinna i ett mansdominerat författarsverige. Hennes läsekrets bestod till största delen av kvinnor, liksom huvudkaraktärerna i hennes böcker. Hennes böcker fick dåliga recensioner av litteraturkritikerna, som kritiserade dem som skräplitteratur, på ungefär samma sätt som dagens chic-lit, men älskades av läsarna. Men att som kvinna vara verksam, synlig och framgångsrik i offentligheten räcker inte för att vara feminist, det måste väl till ett visst mått av ideologiskt engagemang också. Maria Lang själv kallade sig aldrig feminist, varför vill vi göra det nu? Behöver vi tillskriva henne feminism för att ge oss själva ett motiv för att ”återupptäcka” hennes böcker? Pusseldeckaren som form är lika underhållande och funktionell idag som någonsin. Håller böckerna idag? Innehållet, nja, men formen är outslitlig. Är det någonting som blir tydligt genom en nyläsning av böckerna så är det det.

—

Nelly Ekström, museolog och antikvarie

PS. Förlaget Norstedts kommer också snart att ge ut En skugga blott, Tragedi på en lantkyrkogård och Rosor, kyssar och döden.