CD: Prokofjevs krigssonater

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, maj 21st, 2013

Sergei Prokofiev: War Sonatas (Piano Sonatas Nos. 6–8). (Orchard/Naxos). Speltid: 73’30.

Boris Giltburg (piano)

Betyg:

–

Sergei Prokofiev: War Sonatas (Piano Sonatas Nos. 6–8). (Onyx/Naxos). Speltid: 75’28.

Denis Kozhukhin (piano)

Betyg:

–

Sergej Prokofjev hade kunnat skapa sig en karriär som konsertpianist men valde att satsa på komponerandet. Det kan vi vara tacksamma för – inte för att han var en dålig pianist, utan för att han skrev så mycket bra musik. Han övergav inte heller sitt instrument. Hans nio formidabla pianosonater utgör rimligen 1900-talets viktigaste bidrag till genren. Att han själv 1940 uruppförde den sjätte sonaten vittnar också om att han inte kan ha legat av sig som pianist. Det här är nämligen musik som kräver att man har full koll på samtliga tio fingrar och gärna några till.

Sonaterna med numren 6, 7 och 8 brukar kallas ”krigssonaterna” trots att de bara delvis tillkom under det som ryssarna benämner ”Det stora fosterländska kriget” (1941–1945). War Sonatas är hur som helst titeln på två nya skivor där två unga ryssar spelar dem: Boris Giltburg (född 1984 i Moskva) och Denis Kozjuchin (född 1986 i Nizjnij Novgorod).

I en blindtest konfronterade jag nykomlingarna med Yefim Bronfman (Sony), Matti Raekallio (Ondine) och Nikolaj Luganskij (Warner) i den 6:e sonaten. Det rör sig om fem tolkningar på hög nivå, men det var trots allt en som trillade ut som vinnare, nämligen Luganskij. Han har fingrar som stålfjädrar och kan spela med metallisk skärpa och absolut klarhet – samtidigt som han lyfter fram Prokofjevs underbara melodier. Men av ”krigssonaterna” har han dessvärre bara spelat in just 6:an. På ett liknande sätt är Mauricio Pollini svår att slå i 7:an, men det är också den enda av sonaterna som han har gjort på skiva.

Men om vi nu nöjer oss med att ställa Giltburg mot Kozjuchin – vem tar i så fall hem spelet? Kampen är hård, men jag lägger min röst på Giltburg. Hans val av tempo känns alltid rätt, även när de är osedvanligt snabba. Han har en motorisk, drivande kraft och en känsla för rytm som imponerar, och han lockar fram allt man kan begära ur de lyriska, långsamma satserna. Det är helt enkelt strålande tolkningar av denna fantastiska musik. Kozjuchin är sannerligen inte dålig han heller men hamnar trots allt något i skuggan av sin konkurrent och kollega.

Detta sagt måste dock sägas att lägger man till en 50-lapp får man Matti Raekallios box (4 cd) med samtliga nio sonaterna plus en hel del andra godbitar som till exempel Visions fugitives, Sarkasmer och pianoarrangemang av Romeo och Julia. Raekallio spelar med en oerhörd pondus, kraft och dynamik och med en frenetisk virtuositet som kan gränsa till galenskap – vilket inte behöver uppfattas som kritik, även om han kan bli lite väl hårdför i de lyriska satserna. Jag sätter trots allt Giltburg snäppet över Raekallio i krigssonaterna – så är det bara dessa som man är ute efter är valet enkelt.