Europeiska kyrkogårdar: Cimetière de Montmartre

Inlagd av Tove Ekström Krönika onsdag, april 24th, 2013

Tove Ekström vandrar vidare på Paris kyrkogårdar. Nu i vårsol bland blommande träd.

Det vimlar av katter på Cimetière de Montmartre. Att under en enda timme stöta på bortåt tio svarta katter, korsandes ett oräkneligt antal vägar och till på köpet befinna sig på en kyrkogård under tiden är tillräckligt för att göra vem som helst vidskeplig. Cimetière de Montmartre är ändå den kanske mest välkomnande kyrkogården jag besökt. Kanske beror det på att det är vår och fåglarna kvittrar som vettvillingar. Eller att solen silas genom kaskader av rosa blommor i träden. Eller att gröna löv just slagit ut överallt. Cimetière de Montmartre är inte sträng som Cimetière du Montparnasse eller extremt mystisk och hemlighetsfull som Highgate Cemetery i London.

Den här kyrkogården verkar inte dölja något för besökaren. Förutom Edgar Degas (1834–1917) grav som jag har stora svårigheter att hitta. Till sist inser jag att jag har traskat fram och tillbaka rakt framför den flera gånger och bara inte förstått att det är hans grav eftersom det står de Gas istället för Degas. Émile Zolas (1840–1902) grav är dock centralt och pedagogiskt placerad och går nästan inte att missa även om man skulle vilja. Numera ligger han dock inte kvar i sin familjegrav. Hans kvarlevor har flyttats till Panthéon.

När Cimetière des Innocents stängde 1786 förbjöds kyrkogårdar i stadskärnan på grund av de stora hälsorisker begravningsplatserna medförde. Tillsammans med Ciemtière du Montparnasse, Cimetière du Père-Lachaise och Cimetière de Passy öppnades Cimetière de Montmartre för att kunna ersätta de centrala kyrkogårdar som nu var tvungna att stänga.

Kyrkogården täcker ungefär elva hektar mark men känns som en ombonad, nästan hemtrevlig plats. Det är lätt att tappa bort sig tack vare det något oregelbundna arrangemanget av gångvägar. Runtom området löper en hög stenmur som dämpar det värsta av storstadsljuden utifrån. Ungefär 750 träd gör att kyrkogården påminner om en lummig trädgård. Plötsliga höjdskillnader, kullar och trappor ger landskapet ett mjukt intryck. När jag rundar ett stort monument går jag nästan rakt på en kvinna som sitter på huk lutad över en gravsten. I händerna håller hon en pensel och en burk guldaktig målarfärg. Hon håller på att fylla i den förgyllda texten på gravstenen medan hon nynnar svagt för sig själv i solskenet.

Kyrkogården ligger i en ojämn sänka, under den vanliga marknivån. Rakt igenom löper en väl trafikerad väg, uppburen av en tjusig blåmålad viadukt vid namn Pont Caulaincourt. I dunklet under den hukar sig gravkapell och monument som svampar i en grotta. Innan kyrkogården byggdes var det här platsen för ett stenbrott. Därav det gropiga landskapet. Här ska också ha funnits nedgångar till de vindlande underjordiska tunnlarna vilka också användes till stenbrytning. Under franska revolutionen användes det övergivna stenbrottet som massgrav. Kroppar från uppror, avrättningar och massakrerar kastades utan vidare ceremonier ner i sänkan. Ibland dem flera hundra Schweitzergardister som dödats den 10 augusti 1792 då de försökt försvara Jardin des Tuileries under upproren.

Förutom Degas och Zolas gravar finns här den av Marie Duplessis (1824-1847), en berömd och mytomspunnen fransk kurtisan. Hon rörde sig i förnäma kretsar som älskarinna till politiker, författare och konstnärer. Till hennes älskare hörde Alexander Dumas den yngre vars roman La Dame aux Camélias baseras till stor del på hennes liv. Boken adapterades också till pjäs och gav inspiration till Verdis opera La Traviata och filmen Moulin Rouge av Baz Luhrmann. 23 år gammal dog Duplessis i tuberkulos. Flera hundra människor ska ha kommit till begravningen.

—

Text och bild: Tove Ekström, Paris