Roman: Då tänker jag på Sigrid

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, mars 26th, 2013

Då tänker jag på Sigrid

Elin Olofsson

Wahlström & Widstrand

254s.

Utkommen

– – –

Efter en olyckligt avslutad kärlekshistoria med en gift kollega lämnar Hanna Stockholm och sitt jobb på en reklambyrå för att försöka återuppliva en gammal konstnärsdröm på släktgården ”Storgården” i Jämtland. En släktgård som i sig representerar flera infekterade delar av familjens historia. Hannas pappa tvingades lämna den till förmån för en äldre bror som sedan gick ett tragiskt öde till möte och mellan Hannas pappa och hennes farmor Sigrid finns åratal av bitterhet och tystnad.

 

På ett ålderdomshem i byn sitter Sigrid, inväntar döden och återupplever gamla minnen, alltmer otillgänglig för omvärlden. Hannas pappas kusin Kalle fungerar som förvaltare av Storgården och är också den som faktiskt hälsar på Sigrid med jämna mellanrum.

 

Först blir jag lite motspänstig mot Elin Olofssons språk, jag tycker att hon försöker vara lite pretentiös och skriva någon form av ”stream of counsiousness” omväxlande med att hon själv pratar med karaktärerna (bl.a. återkommer frasen ”Visst var det så, Sigrid” vid flertalet tillfällen). Men när jag vant mig vid formen accepterar jag den och lär mig tycka om den. Författarröstens frågor tar formen av Sigrids eget samvete, med vilket hon gör upp. Olofsson varvar farmor Sigrids minnesfragment med ”vanligt berättande” om Hannas liv på Storgården. Olofsson låter läsaren med jämna mellanrum få färdas bakåt i tiden genom den åldrade Sigrids tankar, och likadant med Hanna som i minnet arbetar sig igenom sin jobbiga kärlekshistoria.

 

Visst är det lite klyschigt alltihop; Hanna som övergivit sina konstnärsdrömmar för en karriär i den hemska, onda reklambranschen och därför har allting gått snett. Konstrasten ”Staden” som en stor smutsig ondska som lurar in människor i fördärvet ställs mot idealet ”Landet”, som det enkla och rena. Bägge är återkommande inslag i den här typen av ”hemvändarhistorier”. Staden har förstört huvudpersonens själ, därför flyr hen till tystnaden och friden på landet för att reparera den igen. Inte heller att ”hemvändandet” slutar med någon slags uppgörelse härrörande från familjens förflutna är ett särskilt nytt grepp. Särskilt på film har den här typen av historier varit rätt vanliga (Maria Bloms Masjävlar och Colin Nutleys Änglagård är några exempel).

 

Det är dock någonting väldigt sympatiskt över den här historien även om den inte är ny. Dramatiken liksom uteblir fast på ett bra sätt. Handlingen rör sig i eftervågorna efter de stora uppgörelserna. De storslagna scenerna där relationer avslutades, familjen splittrades, systrar blev osams, har redan hänt. De glimtar förbi i tillbakablickar, men verkligheten där vi får vara med handlar om vardagsstunder där Kalle och Hanna dricker kaffe och äter kubb. Det känns väldigt verkligt på något vis. Olofsson lyckas få läsaren att tycka om alla karaktärer, trots, eller kanske på grund av, att de är så mänskliga, kantiga och lagom felaktiga.

 

Det här är en jättefin bok, som ett nedslag i en familj som kan vara vilken som helst. Ordet ”mänskligt” kommer till mig många gånger. Det finns inget unikt i varken Hannas olyckliga kärlekshistoria eller den infekterade släktfejden kring Storgården, utan det känns som exempel på alla oss som har skevheter, snedsteg, sorger och dåliga samveten att leva med.

– – –

Malin Nilsson