Scen: Hamlet på Länsteatern i Örebro

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Scen söndag, mars 24th, 2013

Örebro Teater

Hamlet av William Shakespeare (övers. Britt G. Hallqvist)

Länsteatern i Örebro

Regi och bearbetning: Dritëro Kasapi

Scenografi/kostymdesign: Annika Nieminen Bromberg

Mask/peruk: Giovanni Indelicato

Ljusdesign: Ronny Andersson

I rollerna: Omid Khansari, Maria Simonsson, Anders Hambraeus, Linus Lindman, Malin Berg, Peter Jansson, Lars Bringås, Kalle Nilsson

Betyg:

–

Prins Amlet hos den medeltide krönikören Saxo Grammaticus är en slug och samvetslös hämnare som inte gör sig några större bekymmer när han effektivt röjer sina motståndare ur vägen och avslutar det hela med en rejäl mordbrand. När den förlupne handskmakarsonen från Stratford fick historien i sin hand blev det hela lite mer komplicerat. Shakespeare doppade pennan i bläcket, lät blankversen flöda och åstadkom en tragedi. Men det är ingen tragedi av det gamla grekiska slaget där hjälten ska straffas och komma till insikt om sina fel. Här har vi i stället vad man kallar ”a tragedy of blood and revenge” som slutar med den rättrådige hjältens död. Problemet är bara att Shakespeare i centrum för det hela placerat en eftertänksam och tvekande hjälte som drar och drar på hämnden – en intellektuell typ snarare än den raska handlingens man. Amlet och Hamlet har just inte mer än grunddragen i en story gemensamt.

Och hur är det med den Hamlet som nu trampar tiljorna på Örebro Teater? Dritëro Kasapi har inte bara regisserat utan även bearbetat texten. Det är nu inget ovanligt i pjäsens teatrala historia. Varje tid vill ha sin Hamlet, liksom varje regissör och rollkreatör. Och när Omid Khansari nu tar sig an prinsen påminner han mer om Magnus Uggla än om sir Laurence Olivier. För en modern iscensättare erbjuder väl annars Ofelia det största problemet. Hon är urtypen för teaterns kvinnliga offerroller och är förvånansvärt perifer i handlingen. Kasapi har förlagt pjäshandlingen till en något diffus nutid – med ett soundtrack som blandar rock och barock – och måste ha en Ofelia som är trovärdig i sitt nya sammanhang. Han har valt att på olika sätt lyfta fram rollen, bland annat genom att låta henne överta Horatios funktion som Hamlets förtrogna. Exit Horatio, enter Ofelia.

Fungerar det? Ja. Samtidigt förändrar det förvånansvärt lite. Maria Simonsson gör en lätt punkig ung kvinna i skotskrutig minikjol och Dr Martens-kängor, en Ofelia som kan ge Hamlet svar på tal – men just därför kommer att framstå som som märkligt undfallande mot sin trots allt rätt töntige pappa i form av Anders Hambraeus som Polonius. Oförmögen att ingripa, med blick av sorg och förakt och förtvivlan, genomskådar hon det falskspel som maktens män bedriver – och drivs själv i döden. Men på slutet får hon också gå över scenen i samma dräkt som den hämndlystne vålnaden tidigare bar. Så har också Kasapi valt att kapa den försoning som Shakespeare låter dramat sluta med när prins Fortinbras utropas till ny och rättmätig kung. På Örebro Teater väntar ingen Fortinbras i kulisserna för att återställa harmonin. Det blod som spillts har inte lett till någon förändring. Hamlet har fått sin hämnd – ändå har han dödat och dött förgäves. Symboliskt dinglar han i ett rep från taket som en hängd eller som en kvarglömd marionett.

Det här är en uppsättning som, på gott och ont, helt domineras av karaktären Hamlet – och det trots att man berövat honom hans mest kända monolog som på ett fyndigt sätt i stället får framföras av en gästande skådespelare (Kalle Nilsson). Inte ens en dödskalle får han ha i sin hand – av den enkla anledningen att hela dödgrävarscenen, på goda grunder i denna uppsättning, har opererats bort. Men Omid Khansari har en starkt drivande scenisk energi och intensitet som kan få vem som helst att kapitulera. Han är upprörd, förbannad och sårad – fångad i en känslostorm som kastar honom mellan helig vrede och raljerande clowneri. En grundläggande motsättning i dramat är den mellan att vara och att synas vara. När Hamlet upptäcker tillvarons förställning, ruttenhet och svek är det som om allt rasar för honom. Som ingen annan har han ordet i sin makt och kan driva med viktigpettrar och avslöja världens förljugenhet. Men kan han förändra något eller är orden trots allt bara ”ord, ord, ord”?

När Khansari med liv och lust kastar sig över rollen blir det en one man’s show som gnistorna yr om. Men den hade trots allt behövt lite mer motstånd, till exempel i form av en farligare kung. Det är som om man inte riktigt har bestämt sig för om Linus Lindmans Claudius ska vara en dumkåt gubbe eller en maktmänniska. Saken blir inte bättre av att smink och peruk gett honom en i sammanhanget olycksalig likhet med Lasse Kronér. Problematiskt är också att Laertes aldrig får en chans i denna föreställning. Hans öde är en spegling av Hamlets, men när han på slutet dyker upp som hämnare framstår han som märkligt ointressant och kraftlös. Det uppstår helt enkelt ingen scenisk spänning mellan Khansaris dynamiske Hamlet och Peter Janssons bleke Laertes – vilket också förtar intrycket av slutscenen. Då fungerar det bättre med fjantarna Rosenkrantz och Gyldenstern där Jansson och Lars Bringås kan ta ut de komiska svängarna rejält, den senare i Ture Sventon-rutig kostym och Alex Schulman-look. Men det är i mötet mellan Hamlet och kvinnorna, mellan Khansari och Maria Simonsson och Malin Berg, som det bränner till. Att Berg fått axla rollen som drottning Gertrud – som av oklar anledning ser ut som drottning Silvia – är ju inte heller direkt förvånande; hon har alltid god hand med strama kvinnor som döljer starka känslor bakom spotska leenden.

Sällan har scenen på Örebro Teater sett så imponerande stor ut som när Annika Nieminen Bromberg här förvandlat den till ett slags öde industri- eller lagerlokal med blodröda sammetsdraperier och plats för projektioner och varuhiss i fonden. Det är en mörk, livsfientlig och hotfull miljö som sätter stämningen för hela föreställningen. När vålnaden dyker upp lyckas man också kamma hem rena skräckfilmseffekten utan att det blir fånigt; dessutom får gravjorden ligga kvar som en påminnelse om den ruttenhet som man försöker att inte låtsas om men som inte går att begrava. Hissen är naturligtvis funktionell för entréer och sortier – men den stora effekten sparas till finalen. Claudius ligger död i öppningen, och hjälplöst försöker dörrarna sluta sig bara för att glida upp på nytt och på nytt i en ständigt återkommande och vanmäktig rörelse. Det är en stark bild, och som slutsymbolik för denna Hamlet är den smått genial.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Foto: Kicki Nilsson