Bio: Cloud Atlas

Inlagd av Bella Stenberg Bioaktuellt, Film, Recension onsdag, mars 13th, 2013

Cloud Atlas
Drama, USA, 2012
Distributör: Noble Entertainment
Regissör: Andy Wachowski, Lana Wachowski & Tom Tykwer
Medverkande: Tom Hanks, Halle Berry, Jim Broadbent, Doona Bae, Hugo Weaving, Jim Sturgess, Ben Whishaw, James D’Arcy, Keith David, Susan Sarandon, Hugh Grant.
Längd: 172 minuter
Biopremiär: 22 februari 2013
Betyg:

— — —

Mer är mer. Uppenbarligen ett ledord för Tom Tykwer och syskonparet Andy och Lana Wachowski som tillsammans skrivit och regisserat Cloud Atlas, efter David Mitchells roman.

Sex parallella berättelser, sex platser, sex epoker och lika många filmgenrer: Polynesien 1849 (delvis piratmatiné), Cambridge 1936 (brittiskt kostymdrama), San Francisco 1973 (sjuttiotalsthriller), London 2012 (absurd komedi), Neo Seoul 2144 (dystopisk, teknologisk science fiction) och Hawaii 106 vintrar efter fallet (post-apokalyptisk dystopi).

För att ta huvudrollerna kronologiskt: Jim Sturgess är advokaten som seglar till Polynesien i ett ekonomiskt ärende för sin svärfar, besöker en slavplantage och förfasas över den så kallat givna ordningen. Ben Whishaw är den fattige kompositören som skriver The Cloud Atlas Sextet och på många sätt är före sin tid. Halle Berry är en undersökande journalist som stöter på en kärnkraftverkskonspiration, Jim Broadbent en Londonförläggare som blir tvångsintagen på ålderdomshem, Doona Baes servitris är ett fabrikat – en mänsklig klon – och Tom Hanks spelar en filosoferande fåraherde med märklig engelska.

”There is a method to this tale of madness” säger bokförläggaren Timothy Cavendish (Jim Broadbent) någonstans i början av filmen. Och det är det. Färden går fram och tillbaka, ibland med tvära klipp men oftare med en bild eller replik som ger en övergång – eller genom ett brev eller film som någon framtida stöter på. För att ytterligare komplicera det hela dyker samma skådespelare upp i alla sekvenserna. Ibland igenkänningsbara, ibland med annat kön eller annan hudfärg (inte helt lyckat), någon gång bara i bakgrunden. Ett grepp som förstärker känslan av att allt – tillvaron, livet – hänger ihop, oavsett om personerna ska föreställa reinkarnationer – goda, onda, likgiltiga – eller inte. Men det är också ett grepp som krånglar till eftersom det är lätt att fastna i tankar om vem det egentligen är man ser.

Cloud Atlas är visuellt tilltalande och storslagen. Att det dyker upp snygga Matrix-lika stridsscener är inte förvånande, men vid andra tillfällen blir det oväntat brutalt.

Jag tittar på klockan när det gått ungefär en timme. De andra två går snabbt. Trådarna knyts samman. Man hinner knappt hämta andan. Men det är underhållande mer än ifrågasättande. Visst kan man tänka på sanningen och dess olika versioner, och på hur ett enstaka ord eller handling kan påverka även någon långt bort i tid och eller rum. Eller på förtryck och girighet och hur människan i alla tider strävar efter makt och så gärna ser sig som förmer än någon med annan hudfärg eller livssituation. Att vissa alltid kämpar emot. Men det är inga nya insikter.

Det är den starka visuella kraften som gör Cloud Atlas sevärd. Och så får man ju sex filmer i en.

— — —

Bella Stenberg är frilansande kulturskribent, kritiker och föreläsare.